Psaltaren 71

1 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

Herre, jag förtröstar uppå dig, låt mig aldrig på skam komma.

2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

Fräls mig genom dina rättfärdighet, och hjelp mig ut; böj din öron till mig, och hjelp mig.

3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

Var mig en stark tröst, dit jag alltid fly må, du som lofvat hafver att hjelpa mig; ty du äst min klippa och min borg.

4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

Min Gud, hjelp mig utu dens ogudaktigas hand, utu dens orättfärdigas och tyrannens hand.

5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

Ty du äst min tillflykt, Herre, Herre; mitt hopp allt ifrå minom ungdom.

6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

Uppå dig hafver jag förlåtit mig, allt ifrå moderlifvet; du hafver dragit mig utu mine moders lif; min berömmelse är alltid af dig.

7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

Jag är för mångom ett vidunder; men du äst min starka tröst.

8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

Låt min mun full vara af ditt lof och pris dagliga dags.

9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

Förkasta mig icke uti min ålderdom; öfvergif mig icke, när jag svag varder.

10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

Ty mine fiender tala emot mig, och de som efter mina själ vakta, de rådslå tillhopa;

11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

Och säga: Gud hafver öfvergifvit honom; jager efter, och griper honom; ty der är ingen hjelpare.

12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

Gud, var icke långt borto ifrå mig; min Gud, skynda dig till att hjelpa mig.

13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

Skämme sig och förgås, de som emot mine själ äro; varde med skam och hån öfvertäckte, de som mitt värsta söka.

14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

Men jag vill alltid bida, och vill alltid föröka ditt lof.

15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

Min mun skall förkunna dina rättfärdighet, dagliga dags dina salighet, den jag icke alla räkna kan.

16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

Jag går i Herrans, Herrans kraft; jag prisar dina rättfärdighet, ja, din allena.

17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

Gud, du hafver lärt mig af min ungdom; derföre förkunnar jag ännu din under.

18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

Ock förlåt mig icke, Gud, i ålderdomen, när jag grå varder; tilldess jag förkunnar din arm barnabarnom, och dina magt allom dem som komma skola.

19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

Gud, din rättfärdighet är hög, du som stor ting gör. Gud, ho är dig lik?

20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

Ty du låter mig förfara mycken och stor ångest, och gör mig åter lefvande; och hemtar mig åter upp utu jordenes djup.

21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

Du gör mig ganska storan, och styrker mig igen.

22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

Så tackar jag ock dig med psaltarespel, för dina trofasthet, min Gud. Jag lofsjunger dig på harpor, du Helige i Israel.

23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

Mine läppar och min själ, som du förlöst hafver, äro glade, och lofsjunga dig.

24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

Ock talar min tunga dagliga dags om dina rättfärdighet; ty skämma måga sig, och på skam komma, de som mitt värsta söka.