Psaltaren 71

1 Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam.

Uz tevi, Kungs, es paļaujos, ne mūžam neliec man palikt kaunā.

2 Rädda mig och befria mig genom din rättfärdighet; böj ditt öra till mig och fräls mig.

Izglāb mani caur Savu taisnību un atsvabini mani, atgriez Savu ausi pie manis un atpestī mani.

3 Var mig en klippa där jag får bo, och dit jag alltid kan fly, du som beskär mig frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg.

Esi man par patvērumu, kur es varu dzīvot, kur vienmēr varu bēgt. Tu esi solījis, mani atpestīt, jo Tu esi mans kalns un mana stiprā pils.

4 Min Gud, befria mig ur den ogudaktiges våld, ur den orättfärdiges och förtryckarens hand.

Mans Dievs, izglāb mani no bezdievīgā rokas, no netaisnā un varas darītāja rokas,

5 Ty du är mitt hopp, o Herre, HERRE, du är min förtröstan allt ifrån min ungdom.

Jo Tu esi mana cerība, Kungs, Dievs, mana drošība no manas jaunības.

6 Du har varit mitt stöd allt ifrån moderlivet, ja, du har förlöst mig ur min moders liv; dig gäller ständigt mitt lov.

Uz Tevi es esmu paļāvies no mātes miesām, Tu mani esi izvilcis no mātes miesām, mana dziesma Tevi teic bez mitēšanās.

7 Jag har blivit såsom ett vidunder för många; men du är min starka tillflykt.

Es esmu daudziem par ērmu, bet Tu esi mans stiprais patvērums.

8 Låt min mun vara full av ditt lov, hela dagen av din ära.

Lai mana mute pildās ar Tavu teikšanu, cauru dienu ar Tavu godu.

9 Förkasta mig icke i min ålderdoms tid, övergiv mig ej, när min kraft försvinner.

Neatmet mani vecumā, neatstāj mani, kad spēks man zūd.

10 Ty mina fiender säga så om mig, och de som vakta på min själ rådslå så med varandra:

Jo mani ienaidnieki mani aprunā, un kas uz manu dvēseli glūn, tie kopā spriež padomu

11 »Gud har övergivit honom; förföljen och gripen honom, ty det finnes ingen som räddar.»

Sacīdami: Dievs viņu ir atstājis, dzenaties pakaļ, sagrābiet viņu, jo glābēja nav.

12 Gud, var icke långt ifrån mig; min Gud, skynda till min hjälp.

Dievs, neesi tālu no manis, mans Dievs, steidzies man palīgā.

13 Må de komma på skam och förgås, som stå emot min själ; må de höljas med smälek och blygd, som söka min ofärd.

Lai top kaunā, lai iet bojā, kas manai dvēselei turas pretī, ar kaunu un smieklu lai top apsegti, kas meklē manu nelaimi.

14 Men jag skall alltid hoppas och än mer föröka allt ditt lov.

Bet es vienmēr cerēšu un vairošu visu Tavu slavu.

15 Min mun skall förtälja din rättfärdighet, hela dagen din frälsning, ty jag känner intet mått därpå.

Mana mute izteiks Tavu taisnību, cauru dienu Tavu pestīšanu, jebšu to nemāku izskaitīt.

16 Jag skall frambära Herrens, HERRENS väldiga gärningar; jag skall prisa din rättfärdighet, ja, din allenast.

Es staigāšu Tā Kunga spēkā, es pieminēšu Tavu taisnību, Tevi vien.

17 Gud, du har undervisat mig allt ifrån min ungdom; och intill nu förkunnar jag dina under.

Ak Dievs, Tu mani esi mācījis no manas jaunības; un līdz šim es pasludināju Tavus brīnumus.

18 Så övergiv mig ej heller, o Gud, i min ålderdom, när jag varder grå, till dess jag får förtälja om din arm för ett annat släkte, om din makt för alla dem som skola komma.

Tad nu arīdzan, kad vecums un sirmi mati ir klāt, neatstāj mani, ak Dievs, tiekams es Tavu elkoni būšu pasludinājis bērnu bērniem un Tavu stiprumu visiem pēcnākamiem.

19 Din rättfärdighet når till himmelen, o Gud. Du som har gjort så stora ting, o Gud, vem är dig lik?

Tava taisnība, ak Dievs, ir it augsta, Tu dari lielas lietas; Dievs, kas ir tāds kā Tu?

20 Du som har låtit oss pröva så mycken nöd och olycka, du skall åter göra oss levande och föra oss upp igen du jordens djup.

Tu man lieci redzēt daudz bēdas un mokas, Tu mani darīsi atkal dzīvu, un mani izvilksi no zemes dziļumiem.

21 Ja, låt mig växa till alltmer; och trösta mig igen.

Vairo manu godu, un iepriecini mani atkal.

22 Så vill ock jag tacka dig med psaltarspel för din trofasthet, min Gud; jag vill lovsjunga dig till harpa, du Israels Helige.

Es Tevi arī slavēšu ar stīgu skaņām par Tavu uzticību, mans Dievs; es Tevi slavēšu ar koklēm, ak Svētais iekš Israēla!

23 Mina läppar skola jubla, ty jag vill lovsjunga dig; ja, jubla skall min själ, som du har förlossat.

Manas lūpas gavilēs, kad es Tev dziedāšu, un mana dvēsele, ko Tu esi atpestījis.

24 Och min tunga skall hela dagen tala om din rättfärdighet; ty de som sökte min ofärd hava kommit på skam och måst blygas.

Un arī mana mēle Tavu taisnību izrunās cauru dienu, jo tie ir tapuši kaunā un apkaunoti, kas meklē manu nelaimi.