< Psaltaren 69 >
1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
Dāvida dziesma. Dziedātāju vadonim, pēc: „lilijas“. Dievs, palīdz man; jo ūdeņi ir nākuši līdz pašai dvēselei.
2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
Es grimstu dziļos dubļos, kur nevar stāvēt, es esmu nācis dziļos ūdeņos un viļņi mani apklāj.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
Es esmu piekusis no savas saukšanas, mans kakls ir aizsmacis, manas acis īgst, - tomēr es gaidu uz savu Dievu.
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
Vairāk nekā matu uz manas galvas ir to, kas mani bez vainas ienīst; vareni ir tie, kas mani grib samaitāt, kas mani par nepatiesu ienīst; man jāmaksā, ko es neesmu laupījis.
5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
Ak Dievs, Tu zini manu ģeķību, un mani noziegumi Tev nav apslēpti.
6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
Lai pie manis netop kaunā, kas Tevi gaida, ak Kungs, Dievs Cebaot! lai pie manis netop kaunā, kas Tevi meklē, ak Israēla Dievs!
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
Jo Tevis pēc es nesu negodu; mans vaigs ir apklāts ar kaunu.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
Es esmu palicis svešs saviem brāļiem un svešinieks savas mātes bērniem.
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
Jo karstums Tava nama labad mani ir ēdis, un Tavu zaimotāju zaimošana ir kritusi uz mani.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
Un es raudu, un mana dvēsele gavē, bet tas man ir tapis par kaunu.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
Es esmu apvilcis maisu, bet es tiem esmu tapis par sakāmu vārdu.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
Kas vārtos sēž, tie plukšķ par mani, un es esmu par smieklu vīna dzērājiem.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
Bet es Tevi pielūdzu, Kungs, pieņēmīgā laikā; pēc Savas lielās žēlastības, ak Dievs, paklausi mani, pestīdams pēc Savas patiesības.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
Izrauj mani no dubļiem, ka es neapslīkstu, ka es topu izglābts no nīdētājiem un no dziļiem ūdeņiem.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
Lai ūdens viļņi mani neapklāj, un dziļumi lai mani neaprij, un bedres malas lai nesagāžas kopā pār mani.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
Paklausi mani, ak Kungs, jo Tava žēlastība ir laba; griezies pie manis pēc Savas lielās sirds žēlastības!
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
Un neapslēp Savu vaigu priekš Sava kalpa, jo man ir bail; steidzies, paklausi mani.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
Nāc klāt pie manas dvēseles, atpestī to, izglāb mani manu ienaidnieku dēļ.
19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
Tu zini manu kaunu un manu negodu un manu apsmieklu; visi mani pretinieki ir Tavā priekšā.
20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
Kauns man lauž sirdi, un es nīkstu; es gaidīju, vai kādam nebūtu žēl, bet nav, - un uz iepriecinātājiem, bet es neatrodu.
21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
Un tie man žulti dod ēst un etiķi dzert, kad es gauži izslāpis.
22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
Lai viņu galds viņu priekšā top par valgu, par atmaksu un par slazdu.
23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
Lai viņu acis top apstulbotas, ka tie neredz, un lai viņu gurni allažiņ šaubās.
24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
Izgāz pār tiem Savu dusmību, un Tava karsta bardzība lai viņus sagrābj.
25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
Viņu māja lai top par posta vietu, un neviena lai nav, kas dzīvo viņu dzīvokļos.
26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
Jo tie to vajā, ko Tu esi sitis, un apsmej mokas tiem, ko Tu ievainojis.
27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
Lai tiem krājās noziegums uz noziegumu, ka tie nenāk pie Tavas taisnības.
28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
Izdeldē tos no dzīvības grāmatas, ka tie ar tiem taisniem netop uzrakstīti.
29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
Bet es esmu bēdīgs un moku pilns; ak Dievs, Tava pestīšana lai mani paceļ.
30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
Es slavēšu Dieva vārdu ar dziesmu un Viņu paaugstināšu ar pateicību.
31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
Tas patiks Tam Kungam vairāk nekā vērsis, kam ragi un nagi.
32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
Tie bēdīgie raugās un priecājās, un jūs, kas Dievu meklējat, jūsu sirds dzīvos.
33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
Jo Tas Kungs paklausa nabagus, un nenicina Savus cietumniekus.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
Lai Viņu teic debesis un zeme, jūra un viss, kas iekš tās kustās.
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
Jo Dievs atpestīs Ciānu un uztaisīs Jūda pilsētas, un tie tur dzīvos un to iemantos.
36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
Un Viņa kalpu dzimums to iemantos, un kas Viņa Vārdu mīļo, tie tur dzīvos.