Psaltaren 69
1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
Auf den Siegesspender, für den öffentlichen Gottesdienst, von David. Gott! Rette mich! Bis an die Kehle geht mir das Gewässer.
2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
Ich sinke ohne Halt in tiefen Schlamm hineingeraten in die Wassertiefen; mich überströmen Strudel.
3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
Vom Rufen bin ich müde, heiser ist mir meine Kehle, und meine Augen nehmen ab vom Schaun nach meinem Gott. -
4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
Die ohne Grund mich hassen, mehr als meines Hauptes Haare sind sie. Zuviel für meine Kräfte sind, die mich für nichts befehden. Erstatten soll ich, was ich nie geraubt.
5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
Du wußtest, Gott, von meiner Torheit, und meine Schuld entging Dir nicht.
6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
Laß meinetwegen nicht zuschanden werden, die auf Dich harren, Herr, Du Herr der Heeresscharen! Nicht meinetwegen laß in Schmach geraten, die nach Dir suchen, Du Gott Israels!
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
Denn Deinetwegen habe ich erduldet Schmach, hat Scham mein Angesicht bedeckt.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
Selbst meinen Brüdern bin ich fremd geworden, ein Fremdling meiner Mutter Söhnen.
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
Denn mich verzehrt der Eifer für Dein Haus; der Geifer Deiner Schmäher fällt auf mich.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
Wenn ich durch Fasten mich kasteie, so wird es mir zum Schimpf.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
Und mache ich zu meinem Kleid das Bußgewand, dann bin ich ihnen zum Gespött.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
Die an den Toren sitzen, reden über mich, in Liedern voller Spott tun es die Zecher.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
Ich aber bete, Herr, zu Dir um eine Gnadenzeit. In Deiner reichen Huld erhöre mich, o Gott, durch Deine treue Hilfe!
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
Befrei mich aus dem Schlamm, daß ich nicht sinke! Daß ich befreit von meinen Hassern werde, aus der Wassertiefe!
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
Die Flut laß nicht mich überströmen und nicht die Tiefe mich verschlingen! Der Brunnen schließe seinen Schlund nicht über mir!
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
Erhör mich, Herr, nach Deiner Huld, der köstlichen! Und wende Dich mir zu nach Deiner reichen Liebe!
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
Verhüll Dein Angesicht vor Deinem Knechte nicht! Mir ist so bang. Erhör mich eilends!
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
Herbei zu meiner Seele! Sie erlöse! Um meiner Feinde willen rette mich!
19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
Du kennst ja meine Schmach und Schande und meinen Schimpf bei allen meinen Drängern.
20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
Die Schmach bricht mir das Herz, ich bin verzweifelt. Auf Mitleid hoffe ich, jedoch umsonst, auf Tröster, doch ich finde keinen.
21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
Sie mischen Galle mir ins Essen und geben Essig mir für meinen Durst.
22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
Daß ihre Tafel ihnen eine Falle werde, für sie zur Schlinge ihr Gelage!
23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
Daß ihre Augen finster werden und nichts sehen mehr! Laß ihre Hüften wanken immerdar!
24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
Gieß Deinen Grimm doch über sie, und Deine Zornglut packe sie!
25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
Verödet sei ihr Lager und ihre Zelte unbewohnt!
26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
Denn sie verfolgen, den Du schlägst, und fügen zu dem Schmerze Deiner Wunden neuen.
27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
Schuld füg zu ihrer Schuld hinzu, daß sie nicht schuldlos vor Dir werden!
28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
Sie seien aus dem Buch der Lebenden getilgt, nicht aufgezeichnet mit den Frommen!
29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
Mich, der ich arm und leidend bin, beglücke Deine Hilfe, Gott!
30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
In Liedern preise ich den Namen Gottes und ehre ihn gar hoch durch Lobgesang.
31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
Denn dies gefällt dem Herrn viel mehr als Rinder, mehr als gehörnte und behufte Stiere:
32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
Schaut her, ihr frommen Dulder! Und werdet froh, ihr Gottessucher! Und euer Herz leb wieder auf!
33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
Der Herr erhört die Armen, verschmäht die Seinen nicht in Banden.
34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
Der Himmel und die Erde preise ihn, das Meer und alles, was darin sich regt!
35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
Denn Gott hilft Sion wieder auf; läßt Judas Städte wiederum ersteh'nals Wohnstatt und als Erbe.
36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
Und seiner Diener Stamm nimmt's in Besitz: Die seinen Namen lieben, wohnen drin.
