Psaltaren 63
1 En psalm av David, när han var i Juda öken.
En Psalm Davids, då han var i Juda öken. Gud, du äst min Gud, bittida vakar jag upp till dig. Min själ törstar efter dig, mitt kött längtar efter dig, uti ett torrt och törstigt land, der intet vatten är.
2 Gud, du är min Gud, bittida söker jag dig; min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig, i ett torrt land, som försmäktar utan vatten.
Der ser jag efter dig i dinom helgedom, att jag måtte skåda dina magt och äro.
3 Så skådar jag nu efter dig i helgedomen, för att få se din makt och ära.
Ty din godhet är bättre än lif. Mine läppar prisa dig.
4 Ty din nåd är bättre än liv; mina läppar skola prisa dig.
Der ville jag gerna lofva dig i mina lifsdagar, och upplyfta mina händer, i ditt Namn.
5 Så skall jag då lova dig, så länge jag lever; i ditt namn skall jag upplyfta mina händer.
Det vore mins hjertas fröjd och lust, då jag dig med gladom mun lofva skulle.
6 Min själ varder mättad såsom av märg och fett; och med jublande läppar lovsjunger min mun,
När jag mig i säng lägger, så tänker jag uppå dig; när jag uppvaknar, så talar jag om dig.
7 när jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker på dig.
Ty du äst min hjelpare, och under dina vingars skugga vill jag fröjda mig.
8 Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag.
Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
9 Min själ håller sig intill dig; din högra hand uppehåller mig.
Men de stå efter mina själ, till att öfverfalla mig; de måste under jordena nederfara.
10 Men dessa som stå efter mitt liv och vilja fördärva det, de skola fara ned i jordens djup.
De måste falla i svärd, och räfvomen till lott blifva.
11 De skola givas till pris åt svärdet, rovdjurs byte skola de varda. Men konungen skall glädja sig i Gud; berömma sig skall var och en som svär vid honom, ty de lögnaktigas mun skall varda tillstoppad.
Men Konungen fröjdar sig i Gudi; den vid honom svär, han skall prisad varda; ty de lögnmunnar skola tillstoppade varda.
