Psaltaren 62
1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
In finem, pro Idithun. Psalmus David. Nonne Deo subjecta erit anima mea? ab ipso enim salutare meum.
2 Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.
Nam et ipse Deus meus et salutaris meus; susceptor meus, non movebor amplius.
3 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.
Quousque irruitis in hominem? interficitis universi vos, tamquam parieti inclinato et maceriæ depulsæ.
4 Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?
Verumtamen pretium meum cogitaverunt repellere; cucurri in siti: ore suo benedicebant, et corde suo maledicebant.
5 De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. (Sela)
Verumtamen Deo subjecta esto, anima mea, quoniam ab ipso patientia mea:
6 Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.
quia ipse Deus meus et salvator meus, adjutor meus, non emigrabo.
7 Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.
In Deo salutare meum et gloria mea; Deus auxilii mei, et spes mea in Deo est.
8 Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.
Sperate in eo, omnis congregatio populi; effundite coram illo corda vestra: Deus adjutor noster in æternum.
9 Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. (Sela)
Verumtamen vani filii hominum, mendaces filii hominum in stateris, ut decipiant ipsi de vanitate in idipsum.
10 Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.
Nolite sperare in iniquitate, et rapinas nolite concupiscere; divitiæ si affluant, nolite cor apponere.
11 Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.
Semel locutus est Deus; duo hæc audivi: quia potestas Dei est,
12 En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten; och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.
et tibi, Domine, misericordia: quia tu reddes unicuique juxta opera sua.
