Psaltaren 60
1 För sångmästaren, efter »Vittnesbördets lilja»; en sång, till att inläras; av David,
In finem, pro his qui immutabuntur, in tituli inscriptionem ipsi David, in doctrinam, cum succendit Mesopotamiam Syriæ et Sobal, et convertit Joab, et percussit Idumæam in valle Salinarum duodecim millia. [Deus, repulisti nos, et destruxisti nos; iratus es, et misertus es nobis.
2 när han var i fejd med Aram-Naharaim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edoméerna i Saltdalen, tolv tusen man.
Commovisti terram, et conturbasti eam; sana contritiones ejus, quia commota est.
3 Gud, du har förkastat och förskingrat oss, du har varit vred; upprätta oss igen.
Ostendisti populo tuo dura; potasti nos vino compunctionis.
4 Du har kommit jorden att bäva och rämna; hela nu dess revor, ty den vacklar.
Dedisti metuentibus te significationem, ut fugiant a facie arcus; ut liberentur dilecti tui.
5 Du har låtit ditt folk se hårda ting, du har iskänkt åt oss rusande vin.
Salvum fac dextera tua, et exaudi me.
6 Men åt dem som frukta dig gav du ett baner, dit de kunde samla sig för att undfly bågen. (Sela)
Deus locutus est in sancto suo: lætabor, et partibor Sichimam; et convallem tabernaculorum metibor.
7 På det att dina vänner må varda räddade, må du giva seger med din högra hand och bönhöra oss.
Meus est Galaad, et meus est Manasses; et Ephraim fortitudo capitis mei. Juda rex meus;
8 Gud har talat i sin helgedom: »Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem och skall avmäta Suckots dal.
Moab olla spei meæ. In Idumæam extendam calceamentum meum: mihi alienigenæ subditi sunt.
9 Mitt är Gilead, och mitt är Manasse, Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav;
Quis deducet me in civitatem munitam? quis deducet me usque in Idumæam?
10 Moab är mitt tvagningskärl, på Edom kastar jag min sko; höj jubelrop till min ära, du filistéernas land.»
nonne tu, Deus, qui repulisti nos? et non egredieris, Deus, in virtutibus nostris?
11 Vem skall föra mig till den fasta staden, vem leder mig till Edom?
Da nobis auxilium de tribulatione, quia vana salus hominis.
12 Har icke du, o Gud, förkastat oss, så att du ej drager ut med våra härar, o Gud? Giv oss hjälp mot ovännen; ty människors hjälp är fåfänglighet. Med Gud kunna vi göra mäktiga ting; han skall förtrampa våra ovänner.
In Deo faciemus virtutem; et ipse ad nihilum deducet tribulantes nos.]
