Psaltaren 59
1 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när Saul sände och lät bevaka hans hus för att döda honom.
Til Sangmesteren. Al-tasjhet. Af David. En Miktam, da Saul udsendte Folk, som skulle vogte Huset for at dræbe ham.
2 Rädda mig, min Gud, från mina fiender, beskydda mig för mina motståndare.
Fri mig fra mine Fjender, min Gud, bjærg mig fra dem, der rejser sig mod mig;
3 Rädda mig från ogärningsmännen, och fräls mig från de blodgiriga.
fri mig fra Udaadsmænd, frels mig fra blodstænkte Mænd!
4 Ty se, de ligga i försåt för mig; grymma människor rota sig samman mot mig, utan någon min överträdelse eller synd, o HERRE.
Thi se, de lurer efter min Sjæl, stærke Mænd stimler sammen imod mig, uden at jeg har Skyld eller Brøde.
5 Utan någon min missgärning löpa de fram och göra sig redo; vakna upp, kom mig till mötes, och se härtill.
Uden at jeg har forbrudt mig, HERRE, stormer de frem og stiller sig op. Vaagn op og kom mig i Møde, se til!
6 Ja, du HERRE Gud Sebaot, Israels Gud, vakna och hemsök alla hedningar, hemsök utan nåd alla trolösa ogärningsmän. (Sela)
Du er jo HERREN, Hærskarers Gud, Israels Gud. Vaagn op og hjemsøg alle Folkene, skaan ej een af de troløse Niddinger! (Sela)
7 Var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Ved Aften kommer de tilbage, hyler som Hunde og stryger gennem Byen!
8 Se, deras mun flödar över, svärd äro på deras läppar, ty »vem skulle höra det?»
Se, deres Mund løber over, paa deres Læber er Sværd, thi: »Hvem skulde høre det?«
9 Men du, HERRE, ler åt dem; du bespottar alla hedningar.
Men du, o HERRE, du ler ad dem, du spotter alle Folk,
10 Mot deras makt vill jag hålla mig till dig, ty Gud är min borg.
dig vil jeg lovsynge, du, min Styrke, thi Gud er mit Værn;
11 Min Gud kommer mig till mötes med sin nåd, Gud låter mig se med lust på mina förföljare.
med Naade kommer min Gud mig i Møde, Gud lader mig se mine Fjender med Fryd!
12 Dräp dem icke, på det att mitt folk ej må förgäta det; låt dem genom din kraft driva ostadiga omkring, och slå dem ned, du vår sköld, o Herre.
Slaa dem ikke ihjel, at ikke mit Folk skal glemme, gør dem hjemløse med din Vælde og styrt dem,
13 Vart ord på deras läppar är en synd i deras mun. Må de fångas i sitt högmod, genom den förbannelse och lögn som de tala.
giv dem hen, o Herre, i Mundens Synd, i Læbernes Ord, og lad dem hildes i deres Hovmod for de Eder og Løgne, de siger;
14 Förgör dem i vrede, förgör dem, så att de ej mer äro till; och må de förnimma att det är Gud som råder i Jakob, allt intill jordens ändar. (Sela)
udryd dem i Vrede, gør Ende paa dem, saa man kan kende til Jordens Ender, at Gud er Hersker i Jakob! (Sela)
15 Ja, var afton komma de tillbaka, de tjuta såsom hundar och stryka omkring i staden.
Ved Aften kommer de tilbage, hyler som Hunde og stryger gennem Byen,
16 De driva omkring efter rov; om de icke bliva mätta, så stanna de kvar över natten.
vanker rundt efter Føde og knurrer, naar de ikke mættes.
17 Men jag vill sjunga om din makt och jubla var morgon över din nåd; ty du var för mig en borg och en tillflykt, när jag var i nöd. Min starkhet, dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.
Men jeg, jeg vil synge om din Styrke, juble hver Morgen over din Naade; thi du blev mig et Værn, en Tilflugt paa Nødens Dag. Dig vil jeg lovsynge, du, min Styrke, thi Gud er mit Værn, min naadige Gud.
