Psaltaren 57
1 För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
Dem Sangmeister, nach (der Melodie des Liedes: ) "Verderbe nicht!" / Ein Gedicht Davids. Als er vor Saul in die Höhle floh.
2 Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
Sei mir gnädig, Elohim, sei mir gnädig! / Denn meine Seele sucht Zuflucht bei dir. / In deiner Flügel Schatten bin ich geborgen, / Bis das Verderben vorüber ist.
3 Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
Ich rufe zu Elohim, dem Höchsten, / Zu El, der's für mich hinausführt.
4 Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. (Sela) Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
Er sendet vom Himmel (sein Heil) und hilft mir. / Wenn mich mein Verfolger zum Kampf reizt, (Sela) Dann sendet Elohim seine Huld und Treu.
5 Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
Ich muß unter Löwen weilen, / Unter Leuten ruhn, die Flammen sprühn, / Ihre Zähne sind Spieß und Pfeile, / Ihre Zungen ein scharfes Schwert.
6 Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
Elohim, erheb dich über die Himmel, / Deine Herrlichkeit über alle Welt!
7 De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. (Sela)
Sie hatten meinen Füßen ein Netz gestellt, / So daß meine Seele in Angst sich wand. / Sie höhlten vor mir eine Grube aus — / Und fallen nun selbst hinein. (Sela)
8 Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
Mein Herz ist getrost, Elohim, mein Herz ist getrost; / Ich will singen und spielen.
9 Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
Wach auf, mein Herz! / Wach auf, du Harfe und Zither! / Wecken will ich das Morgenrot.
10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
Unter Völkern, Adonái, will ich dich preisen, / Dir singen unter den Leuten.
11 Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna. Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära. Se Ära i Ordförkl.
Denn groß bis zum Himmel ist deine Gnade, / Bis zu den Wolken reicht deine Treu. Elohim, erheb dich über die Himmel, / Deine Herrlichkeit über alle Welt!
