Psaltaren 56

1 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

Ein gülden Kleinod Davids von der stummen Taube unter den Fremden, da ihn die Philister griffen zu Gath. Gott, sei mir gnädig, denn Menschen wollen mich versenken; täglich streiten sie und ängsten mich.

2 Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Meine Feinde versenken mich täglich; denn viele streiten wider mich stolziglich.

3 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

Wenn ich mich fürchte, hoffe ich auf dich.

4 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

Ich will Gottes Wort rühmen; auf Gott will ich hoffen und mich nicht fürchten; was sollte mir Fleisch tun?

5 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

Täglich fechten sie meine Worte an; all ihre Gedanken sind, daß sie mir übel tun.

6 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

Sie halten zuhauf und lauern und haben acht auf meine Fersen, wie sie meine Seele erhaschen.

7 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

Was sie Böses tun, das ist schon vergeben. Gott, stoße solche Leute ohne alle Gnade hinunter!

8 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Zähle meine Flucht, fasse meine Tränen in deinen Sack! Ohne Zweifel, du zählest sie.

9 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Dann werden sich meine Feinde müssen zurückkehren, wenn ich rufe; so werde ich inne, daß du mein Gott bist.

10 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Ich will rühmen Gottes Wort, ich will rühmen des HERRN Wort.

11 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

Auf Gott hoffe ich und fürchte mich nicht; was können mir die Menschen tun?

12 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

Ich habe dir, Gott, gelobet, daß ich dir danken will.

13 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.