Psaltaren 56

1 För sångmästaren, efter »Den stumma duvan i fjärran»; en sång av David, når filistéerna grepo honom i Gat.

Til Sangmesteren; til „den stumme Due i det fjerne” af David; „et gyldent Smykke”, der Filisterne havde grebet ham i Gath.

2 Var mig nådig, o Gud, ty människor stå mig efter livet; beständigt tränga mig stridsmän.

Gud! vær mig naadig; thi et Menneske søger at opsluge mig, Stridsmanden trænger mig den ganske Dag.

3 Mina förföljare stå mig beständigt efter livet; ja, de äro många, som i högmod strida mot mig.

Mine Fjender søge den ganske Dag at opsluge mig; thi de ere mange, som i Hovmod stride imod mig.

4 Men när fruktan kommer över mig, sätter jag min förtröstan på dig.

Paa den Dag, jeg frygter, forlader jeg mig paa dig.

5 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord, på Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kan det som är kött göra mig?

I Gud vil jeg prise hans Ord; jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad kan Kød gøre mig?

6 Beständigt förbittra de livet för mig, alla deras tankar gå ut på att skada mig.

Den ganske Dag fordreje de mine Ord; alle deres Tanker ere imod mig til det onde.

7 De rota sig samman, de lägga försåt, de vakta på mina steg, ty de stå efter mitt liv.

De holde sig sammen, de skjule sig, de tage Vare paa mine Fodspor, ligesom de have tragtet efter mit Liv.

8 Skulle de räddas med all sin ondska? Nej, slå ned folken, Gud, i din vrede.

Skulde de undkomme ved deres Uretfærdighed? Gud! nedstød disse Folk i Vrede!

9 Du har räknat min flykts dagar. Samla mina tårar i din lägel; de stå ju i din bok.

Du har talt mine Landflygtighedsdage; gem mine Taarer i din Flaske; staa de ikke i din Bog?

10 Så måste då mina fiender vika tillbaka på den dag då jag ropar; det vet jag, att Gud står mig bi.

Da skulle mine Fjender vende tilbage paa den Dag, jeg raaber; dette ved jeg, at du er min Gud.

11 Med Guds hjälp skall jag få prisa hans ord; med HERRENS hjälp skall jag få prisa hans ord.

I Gud vil jeg prise Ordet; i Herren vil jeg prise Ordet.

12 På Gud förtröstar jag och skall icke frukta; vad kunna människor göra mig?

Jeg forlader mig paa Gud, jeg vil ikke frygte; hvad skulde et Menneske gøre mig?

13 Jag har löften att infria till dig, o Gud; jag vill betala dig lovoffer. Ty du har räddat min själ från döden, ja, mina fötter ifrån fall, så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.

Gud! Løfter til dig hvile paa mig, med Taksigelse vil jeg betale dig. Thi du friede min Sjæl fra Døden, ja, mine Fødder fra Fald, at jeg skal vandre for Guds Ansigt i de levendes Lys.