Psaltaren 55
1 För sångmästaren, med strängaspel; en sång av David. Lyssna, Gud, till min bön, och fördölj dig icke för min åkallan.
Heyr bæn mína, ó Guð! Snú þér ekki frá þegar ég ákalla þig.
2 Akta på mig och svara mig. I mitt bekymmer är jag utan ro och måste klaga,
Hlustaðu á ákall mitt. Ég andvarpa og græt í sorg minni.
3 vid fiendens rop, vid den ogudaktiges skri. Ty de vilja draga fördärv över mig, och i vrede ansätta de mig.
Óvinir mínir æpa á mig, hóta að drepa mig. Þeir umkringja mig og brugga mér banaráð, öskra á mig í hamslausri reiði.
4 Mitt hjärta ängslas i mitt bröst, och dödens fasor hava fallit över mig.
Ég er lamaður af ótta, fullur örvæntingar.
5 Fruktan och bävan kommer över mig, och förfäran övertäcker mig.
Hvílík skelfing!
6 Därför säger jag: Ack att jag hade vingar såsom duvan! Då skulle jag flyga bort och söka mig ett bo.
Ó, að ég hefði vængi eins og fuglinn! Þá mundi ég fljúga burt og leita skjóls.
7 Ja, långt bort skulle jag fly, jag skulle taga härbärge i öknen. (Sela)
Ég mundi svífa langt og leita skjóls í eyðimörkinni,
8 Jag skulle skynda att söka mig en tillflykt undan stormvind och oväder.
flýja á öruggan stað, laus úr allri hættu.
9 Fördärva dem, Herre; gör deras tungor oense. Ty våld och genstridighet ser jag i staden.
Ó, Drottinn, ruglaðu þá í ríminu! Sérðu ekki kúgunina sem viðgengst?
10 Dag och natt gå de omkring den, ovanpå dess murar, ondska och olycka råda därinne;
Þeir vakta borgina daga og nætur, ganga múrana og skima eftir óvinum. En neyðin er innandyra, því að ofbeldi og svik eru í borginni,
11 ja, fördärv råder därinne, och från dess torg vika icke förtryck och svek.
morð og gripdeildir.
12 Se, det är icke en fiende som smädar mig, det kunde jag fördraga; det är icke min ovän som förhäver sig mot mig, för honom kunde jag gömma mig undan.
Ekki var það óvinur minn sem ofsótti mig – það gæti ég þolað. Þá hefði ég falið mig um stund.
13 Nej, du gör det, du som var min jämlike, min vän och förtrogne,
En það varst þú, vinur minn og félagi.
14 du som levde med mig i ljuvlig förtrolighet, du som i Guds hus gick med mig i högtidsskaran.
Við sem vorum alúðarvinir og gengum saman í Guðs hús.
15 Döden komme över dem oförtänkt, levande fare de ned i dödsriket; ty ondska råder i deras boning, i deras hjärtan. (Sheol h7585)
Dauðinn taki þá og dragi þá til heljar, því að illska er í húsum þeirra, synd í hjörtum þeirra. (Sheol h7585)
16 Men jag ropar till Gud; HERREN skall frälsa mig.
En ég hrópa til Guðs, og hann mun frelsa mig!
17 Afton och morgon och middag vill jag utgjuta mitt bekymmer och klaga, och han skall höra min röst.
Kvölds og morgna og um miðjan dag sárbæni ég Guð. Ég veit að hann heyrir til mín og mun svara mér.
18 Han förlossar min själ och skaffar henne ro, så att de icke komma vid mig; ty de äro många, som stå mig emot.
Þótt óvinir mínir séu margir, mun hann samt frelsa mig og gefa mér frið.
19 Gud skall höra det och giva dem svar, han som sitter på sin tron av ålder. (Sela) Ty de vilja icke ändra sig, och de frukta ej Gud.
Sjálfur Guð – sem er frá eilífð – mun svara mér, en óvinir mínir, breytast ekki og óttast ekki Guð.
20 Den mannen bär händer på sin vän; han bryter sitt förbund.
En vinur minn, sveik mig og ofsótti – rauf heit sitt.
21 Orden i hans mun äro hala såsom smör, men stridslust fyller hans hjärta; hans ord äro lenare än olja, dock äro de dragna svärd.
Orðin á tungu hans voru ljúf og blíð en hjartað fullt af hatri.
22 Kasta din börda på HERREN, han skall uppehålla dig; han skall i evighet icke tillstädja att den rättfärdige vacklar.
Varpaðu áhyggjum þínum á Drottin, hann ber umhyggju fyrir þér. Hann mun aldrei láta trúaðan mann verða valtan á fótum.
23 Gud, du skall störta dem ned i gravens djup; de blodgiriga och falska skola ej nå sin halva ålder. Men jag förtröstar på dig.
Guð mun varpa óvinum mínum til heljar, til dánarheima. Morðingjar og svikarar munu ekki ná háum aldri. En ég treysti þér, að þú leyfir mér að lifa. (questioned)
