Psaltaren 49

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

En Psalm, till att föresjunga, Korah barnas. Hörer till, all folk; akter häruppå, alle I, som på denna tid lefven;

2 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

Både den menige man och herrar, både rike och fattige; den ene med den andra.

3 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

Min mun skall tala vishet, och mitt hjerta förstånd.

4 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

Vi vilje ett godt ordspråk höra, och en skön dikt på harpo spela.

5 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

Hvi skulle jag frukta mig i de onda dagar, när mina förtryckares ondska omfattar mig?

6 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

Hvilke sig förlåta uppå sitt gods, och trotsa uppå sina stora rikedomar.

7 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

Kan dock en broder ingen förlösa, eller Gudi någon försona;

8 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

Ty det kostar för mycket att förlösa deras själ; så att han måste låta det bestå evinnerliga;

9 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

Om han ock än länge lefver, och grafvena icke ser.

10 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

Ty man skall se, att sådana vise dock dö, så väl som de dårar och galne förgås, och måste låta sitt gods androm.

11 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

Med deras tankar står det alltså: Deras hus vara förutan ända, deras boningar blifva ifrå slägte till slägte, och de hafva stora äro på jordene.

12 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

Likväl kunna de icke blifva i sådana värdighet; utan måste hädan såsom fä.

13 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. (Sela)

Denna deras handel är allsamman galenskap; likväl lofva det deras efterkommande med sin mun. (Sela)

14 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. (Sheol h7585)

De ligga i helvete såsom får, döden gnager dem; men de fromme skola hasteliga få råda öfver dem, och deras trotsan måste förgås; uti helvete måste de blifva. (Sheol h7585)

15 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. (Sela) (Sheol h7585)

Men Gud skall förlösa mina själ utu helvetes våld; ty han hafver upptagit mig. (Sela) (Sheol h7585)

16 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

Sköt der intet om, när en rik varder, om hans huses härlighet stor varder;

17 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

Ty han skall i sin dödstid intet med sig taga, och hans härlighet far intet efter honom;

18 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,

Utan han tröstar på detta goda lefvandet, och prisar det, när en gör sig goda dagar.

19 så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

Så fara de efter sina fäder, och få aldrig se ljuset.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

Korteliga: När en menniska är i värdighet, och hafver icke förstånd, så far hon hädan såsom fä.