Psaltaren 49
1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm. Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,
Hlustið nú háir og lágir, ríkir og fátækir.
2 både låga och höga, rika såväl som fattiga.
Allir heimsbúar hlýðið á.
3 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.
Ég tala til ykkar vísdómsorð.
4 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.
Með undirleik hörpu kveð ég um hyggindi, veiti svör við spurningum lífsins:
5 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?
Láttu ekki ógæfuna hræða þig, né óvini sem umkringja þig með illsku!
6 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.
Auðæfum sínum treysta þeir og stæra sig af miklu ríkidæmi
7 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.
en þó gæti enginn þeirra greitt Guði lausnargjald fyrir bróður sinn, keypt hann lausan.
8 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,
Sál mannsins er dýrmætari en svo að hún verði keypt fyrir fé.
9 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.
Auður alls heimsins hrekkur ekki til að kaupa einum manni líf og forða honum frá gröfinni.
10 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.
Þið auðmenn og vitringar og aðrir sem hreykið ykkur hátt, þið munuð farast eins og aðrir menn. Þið hafið enga kröfu til lífsins fremur en fífl og fáráðlingar. Þið verðið að eftirláta öðrum auð ykkar.
11 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
Hús og eignir bera nöfn ykkar rétt eins og þið ætlið að búa þar að eilífu!
12 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
Nei, maðurinn verður að deyja. Hann er eins og skepnurnar, þrátt fyrir frægð sína og frama.
13 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. (Sela)
Slík verða afdrif hinna hrokafullu en samt mun þeirra getið með virðingu þegar þeir eru dauðir.
14 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning. (Sheol h7585)
En þeir fá ekki umflúið dauðann. Þegar upp er staðið verða hinir vondu að þjóna hinum góðu. Vald auðsins er þeim gagnslaust í dauðanum og ekki taka þeir auðæfi sín með sér. (Sheol h7585)
15 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. (Sela) (Sheol h7585)
En hvað um mig? Guð mun leysa sál mína frá dauða og frelsa mig úr helju. (Sheol h7585)
16 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.
Vertu ekki gramur þótt einhver verði ríkur og reisi sér glæsihöll.
17 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.
Ekkert af því mun hann taka með sér í gröfina, ekki einu sinni frægð sína!
18 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar,
Í lifanda lífi telur hann sig heppinn og heimurinn klappar honum lof í lófa,
19 så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.
en þó deyr hann eins og aðrir og hverfur inn í myrkrið.
20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
Sá sem elskar eigin lofstír deyr eins og skepnan, þrátt fyrir frægð sína og frama.
