Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

Koramma “maskil” dwom. Ao, Onyankopɔn, yɛde yɛn aso ate; yɛn agyanom aka akyerɛ yɛn; nea woyɛɛ wɔ wɔn bere so, wɔ tete mmere no mu.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Wode wo nsa pam amanaman no na wobɔɔ yɛn agyanom atenase; wodwerɛw nnipa no na womaa yɛn agyanom dii yiye.

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

Ɛnyɛ wɔn afoa na wɔde nyaa asase no, na ɛnyɛ wɔn nsa na ɛmaa wɔn nkonimdi; ɛyɛ wo nsa nifa, wo basa, ne wʼanim hann, efisɛ na wodɔ wɔn.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

Woyɛ me Hene ne me Nyankopɔn, nea ɔhyɛ nkonimdi ma Yakob.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Ɛnam wo so na yɛpam yɛn Atamfo; wo din mu na yetiatia wɔn a wokyi yɛn no so.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Memmfa me ho nto mʼagyan so, mʼafoa remfa nkonimdi mmrɛ me;

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

na wo na woma yedi yɛn atamfo so wugu wɔn a wɔtan yɛn no anim ase.

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

Onyankopɔn mu na yɛhoahoa yɛn ho da mu nyinaa, na yɛbɛkamfo wo din no daa daa.

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

Nanso mprempren woapo yɛn abrɛ yɛn ase; wone yɛn asraafo nkɔ ɔsa bio.

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

Woma yeguan fii dɔm anim, ma yɛn atamfo fom yɛn agyapade.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Wuyii yɛn maa sɛ wonkum yɛn sɛ nguan na woahwete yɛn wɔ amanaman no mu.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

Wotɔn wo nkurɔfo fofoofow, na woannya mfaso biara amfi mu.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

Woayɛ yɛn ahohorade ama yɛn afipamfo, animtiaabude ne aserewde ama wɔn a wɔatwa yɛn ho ahyia.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Woayɛ yɛn kasabebui wɔ aman no mu na nnipa no wosow wɔn ti de gu yɛn so.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

Mʼanimguase di mʼanim daa, na aniwu akata mʼanim,

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

esiane wɔn a wɔbɔ me ahohora na wɔkasa tia me de yi me ahi, esiane ɔtamfo a nʼani abere sɛ ɔbɛtɔ were no nti.

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

Eyinom nyinaa too yɛn de, nanso yɛn werɛ mfii wo, na yemmuu wʼapam no nso so ɛ.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

Yɛn koma ntwe mfii wo ho; na yɛn anan nso mman mfii wo kwan so ɛ.

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Nanso wodwerɛw yɛn yɛɛ yɛn sakraman tu na wode sum kabii kataa yɛn so.

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

Sɛ na yɛn werɛ afi yɛn Nyankopɔn din anaa sɛ yɛatrɛw yɛn nsam akyerɛ ananafo nyame a,

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

anka Onyankopɔn behu, efisɛ onim koma mu ahintasɛm.

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

Nanso wo nti wokum yɛn daa nyinaa; wobu yɛn sɛ nguan a wɔrekokum wɔn.

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Nyan, Awurade! Adɛn nti na woada? Keka wo ho! Nnyaw yɛn hɔ afebɔɔ.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Adɛn nti na wode wʼanim ahintaw na wo werɛ fi yɛn ahohia ne nhyɛso?

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

Wɔabrɛ yɛn ase kɔ dɔte mu na yɛn nipadua aka afam dɔte.

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Sɔre bɛboa yɛn; wʼadɔe a ɛnsa da no nti, gye yɛn. Wɔde ma dwonkyerɛfo. Wɔde “lilie” sanku dwontobea na ɛtoe.