Psaltaren 44

1 För sångmästaren; av Koras söner; en sång.

Dem Sangmeister. Eine Betrachtung der Söhne Korahs.

2 Gud, med våra öron hava vi hört, våra fäder hava förtäljt därom för oss: om den gärning du gjorde i deras dagar, i forntidens dagar.

Elohim, mit unsern Ohren haben wir gehört, / Unsre Väter haben uns erzählt, / Was du in ihren Tagen getan, / In den Tagen der Vorzeit:

3 Det var du som med din hand utrotade hedningarna, men planterade dem; du fördärvade andra folk, men dem lät du utbreda sig.

Du hast mit deiner Hand die Heiden vertrieben und sie gepflanzt; / Du hast Völker zerschlagen, sie ausgebreitet.

4 Ty icke med sitt svärd intogo de landet, och deras egen arm gav dem icke seger, utan din högra hand och din arm och ditt ansiktes ljus, ty du hade behag till dem.

Denn nicht durch ihr Schwert ward ihnen das Land, / Und nicht ihr Arm half ihnen zum Sieg, / Nein, deine Rechte, dein Arm, das Licht deines Angesichts. / Denn du hattest sie lieb.

5 Du, densamme, är min konung, o Gud; så tillsäg nu Jakob seger.

Du, Elohim, du bist mein König, / Entbiete Hilfe für Jakob.

6 Med din hjälp kunna vi stöta ned våra ovänner och i ditt namn förtrampa våra motståndare.

Mit dir zerstoßen wir unsre Dränger, / Zertreten die Feinde in deinem Namen.

7 Ty icke på min båge förlitar jag mig, och mitt svärd kan icke giva mig seger;

Denn nicht vertrau ich auf meinen Bogen, / Mein Schwert verschafft mir nicht Hilfe.

8 nej, du giver oss seger över våra ovänner, och dem som hata oss låter du komma på skam.

Nein, du hilfst uns von unsern Drängern, / Und unsre Hasser verstörest du.

9 Gud lova vi alltid, och ditt namn prisa vi evinnerligen. (Sela)

Allzeit rühmen wir uns Elohims, / Deinen Namen preisen wir ewig. (Sela)

10 Och dock har du nu förkastat oss och låtit oss varda till blygd, och du drager icke ut med våra härar.

Und doch verwirfst du uns, bringst uns in Schmach, / Ziehst nicht mehr aus mit unsern Heeren.

11 Du låter oss vika tillbaka för ovånnen, och de som hata oss taga sig byte.

Du lässest uns fliehn vor unserm Feind, / Und unsre Hasser plündern uns aus.

12 Du låter oss bliva uppätna såsom får, och bland hedningarna han du förstrött oss.

Du lässest uns wie Schafe verschlingen, / Und unter die Heiden zerstreuest du uns.

13 Du säljer ditt folk för ett ringa pris, stor är icke den vinst du har gjort därpå.

Um ein Spottgeld verkaufst du dein Volk / Und forderst für sie nicht hohen Preis.

14 Du låter oss bliva till smälek för våra grannar, till spott och hån för dem som bo omkring oss.

Unsern Nachbarn machest du uns zur Schmach, / Zum Hohn und Gelächter ringsumher.

15 Du gör oss till ett ordspråk bland hedningarna, du låter folken skaka huvudet åt oss.

Du machst uns zum Spottlied unter den Heiden, / Und die Völker schütteln den Kopf über uns.

16 Hela dagen är min smälek inför mig, och blygsel höljer mitt ansikte,

Allzeit denk ich an meine Schmach, / Und Scham bedeckt mein Angesicht,

17 när jag hör smädarens och lastarens tal, när jag ser fienden och den hämndgirige.

Weil ich die Schmäher und Lästerer hören, / Die Feinde und Rachgierigen sehen muß.

18 Allt detta har kommit över oss, och vi hava dock icke förgätit dig, ej heller svikit ditt förbund.

All dies hat uns getroffen, obwohl wir dein nicht vergessen / Noch deinen Bund gebrochen haben.

19 Våra hjärtan avföllo icke, och våra steg veko ej av ifrån din väg,

Es ist unser Herz nicht abgefallen, / Unser Schritt nicht gewichen von deinem Pfad,

20 så att du därför har krossat oss i schakalers land och övertäckt oss med dödsskugga.

Daß du uns (nun zur Strafe) zerschlägst an der Schakalstätte / Und uns umhüllest mit Todesschatten.

21 Om vi hade förgätit vår Guds namn och uträckt våra händer till en främmande gud,

Hätten wir des Namens unsers Gottes vergessen, / Unsre Hände gebreitet zum fremden Gott:

22 månne icke Gud skulle hava utrannsakat det, han som känner hjärtats lönnligheter?

Würde Elohim das nicht durchschaun? / Er kennt ja des Herzens Geheimnis.

23 Nej, för din skull varda vi dödade hela dagen och bliva aktade såsom slaktfår.

Nein, deinetwegen werden wir täglich gemordet, / Wie Schafe der Schlachtbank achtet man uns.

24 Vakna upp; varför sover du, Herre? Vakna, förkasta oss icke för alltid.

Wach auf! Warum schläfst du, Herr? / Erwache, verwirf nicht auf immer!

25 Varför döljer du ditt ansikte och förgäter vårt lidande och trångmål?

Warum verbirgst du dein Angesicht, / Denkst nicht unsers Elends und Druckes?

26 Se, vår själ är nedböjd i stoftet, vår kropp ligger nedtryckt till jorden. Stå upp till vår hjälp, och förlossa oss för din nåds skull.

Denn in den Staub gebeugt ist unsre Seele, / Es klebt unser Leib am Boden. Auf! Hilf uns! / Errett uns um deiner Gnade willen!