Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
Ki te tino kaiwhakatangi. He Makiri, ma nga tama a Koraha. Rite tonu ki te hata e kihakiha nei ki nga manga wai toku ngakau e kihakiha nei ki a koe, e te Atua.
2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
E hiainu ana toku wairua ki te Atua, ki te Atua ora: a hea ahau tae ai, puta ai ki te aroaro o te Atua?
3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
Ko oku roimata taku kai i te ao, i te po, i a ratou e mea tonu mai nei ki ahau, Kei hea tou Atua?
4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
Ka mahara ahau ki enei mea; me te wai toku ngakau e maringi ana i roto i ahau: i haere hoki ahau i roto i te huihui, i haere tahi matou ki te whare o te Atua, he hari te reo, he whakamoemiti, me te huihui e mea hakari ana.
5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
He aha koe i piko ai, e toku wairua? i ohorere ai i roto i ahau? Tumanako ki te Atua; tera ano ahau e whakawhetai ki a ia, mo te ora o tona mata.
6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
E toku Atua, kua piko toku wairua i roto i ahau: koia ahau ka mahara ai ki a koe i te whenua o Horano, o nga Heremoni, i Maunga Mitara.
7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
Rara ana tetahi rire ki tetahi rire i te haruru o au awhiowhio wai: tika ana au ngaru katoa me au tuatea i runga i ahau.
8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Ahakoa ra e whakahaua mai ano e Ihowa tona atawhai i te awatea; a he waiata taku ki a ia i te po, he inoi ki te Atua o toku ora.
9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
Ka mea ahau ki te Atua, E toku kohatu, he aha koe i wareware ai ki ahau? He aha ahau ka haere pouri ai i te tukino a te hoariri?
10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
Ano he hoari i roto i oku wheua te tawai a oku hoariri: i a ratou e mea mai nei ki ahau i nga ra katoa, Kei hea tou Atua?
11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
He aha koe i piko ai, e toku wairua? He aha koe i ohorere ai i roto i ahau? Tumanako ki te Atua: tera ano ahau e whakawhetai ki a ia, ko te ora nei ia o toku mata, ko toku Atua.
