Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
Dia afumo'ma tinku'ma ave'nesigeno tinku'ma hakeno vanoma nehiaza hu'na Anumzamokagura nagu'amo'a tusiza huno ave'nesie.
2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
Tinku'ma ave'nesigenoma hiaza huno nagu'amo'a kasefa'ma huno mani'nea Anumzamofonkura nave'nesige'na nazupa agri avurera vugahue hu'na nagesa nentahue.
3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
Hanine zagenena zavi'ma netogeno navunuma hiazamo'a nezaniagna nehigeno, ha' vahenimo'za hu'za kagri Anumzana iga mani'ne? hu'za hu'naze.
4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
Hagi mono'ma hunegantona knare'ma, ko'ma vahe kevuma zamavare'na mono nonka'afima, nevuge'zama zagamema hu'za musenkasema nehaza zanku'ma nagesa nentahugeno, tumonimo'a netanie.
5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
Hagi nagafare nagu'amo'a kna nehie? Nagafare tumo'nimo'a netanege'na nasunkura nehue? Nagra Anumzamokare namentintia nehuanki'na, Agrama nagu'mavazi'nea zanku agia ahentesga hugahue.
6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
Hagi menina nagu'amo'a kna nehianagi, Jodani mopafima ogantuma me'nea Hemoni agonare'ene Misa agonare mani'nena Anumzanimokagura nagesa antahimigahue.
7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
Hagi hagerimo'ma knafu knafu'ma huno agasasama neriankna huno, knazamo'a eme narefinete.
8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Hianagi mago mago kna Ra Anumzamo'a vagaore avesizama'areti avesinentege'na, mago mago kenegera zagamera hu'na agia erisga nehu'na, nasimu'ma namige'nama mani'noa Anumzamofontega nunamuna nehue.
9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
Hagi nagra Anumzanimofontega krafagea hu'na, Anumzanimoka hankave havegani'a mani'nananki, nahigenka kagerakaninenantane? Na'a hige'za ha' vahenimo'za nazeri haviza nehazage'na nasuzampina vano nehue?
10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
Hagi maka kna ha' vahenimo'zama kefinti'ma nazeri haviza nehu'za, iga Anumzanka'a mani'ne hu'zama haza zamo'a zaferinani'a ruhantagi'za rufuzafunepaze.
11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
Nahigeno nagu'amo'a kna huno evuneramie? Hagi nahige'na nasuzampina mani'na nevue? Nagra Anumzamo'ma nazama hanigu amuhara hugahue! Nagu'mavazi ne', Anumzanimofona mago'ene zagamera hu'na agia erisga hugahie.
