Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
For the leader. A maskil of the Korahites. Like the hart which longs for brooks of water, I long for you, God.
2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
I thirst for God, for my living God. When shall I enter in, and see the face of God?
3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
My tears have been my food by day and by night; for they say to me all the day long, “Where is your God?”
4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
My heart floods with sorrow, as I call to mind: how I used to pass on with the throng, at their head, to the house of God, with glad shouts and giving of thanks, in the throng who kept festival.
5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
Why am I downcast? Why this moaning within me? Hope in God; for yet will I praise him, my help, my God.
6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
I am sunk in my misery; I will therefore call you to mind from the land of Jordan and Hermon, the mountain Mizar.
7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
Flood is calling to flood at the noise of your cataracts; all your waves and your breakers have passed over me.
8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
In the day I cry to the Lord to summon his kindness; and the song that I sing in the night is a prayer to the living God.
9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
I say to God my rock, “Why have you forgotten me? Why must I walk so sadly, so hard pressed by the foe?”
10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
It pierces me to the heart to hear the enemy’s taunts, as all the day long they say to me, “Where is your God?”
11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
Why am I downcast? Why this moaning within me? Hope in God; for yet will I praise him, my help, my God.
