Psaltaren 42
1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.
As the hart pants after the water brooks, so my soul pants after thee, O God.
2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.
My soul thirsts for God, for the living God. When shall I come and appear before God?
3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?
My tears have been my food day and night, while they continually say to me, Where is thy God?
4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»
These things I remember, and pour out my soul within me, how I went with the throng, and led them to the house of God, with the voice of joy and praise, a multitude keeping holyday.
5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.
Why are thou cast down, O my soul? And why are thou disquieted within me? Hope thou in God, for I shall yet praise him for the help of his countenance.
6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
O my God, my soul is cast down within me. Therefore I remember thee from the land of the Jordan, and the Hermons, from the hill Mizar.
7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.
Deep calls to deep at the noise of thy waterfalls. All thy waves and thy billows have gone over me.
8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.
Yet Jehovah will command his loving kindness in the daytime, and in the night his song shall be with me, even a prayer to the God of my life.
9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.
I will say to God my rock, Why have thou forgotten me? Why do I go mourning because of the oppression of the enemy?
10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»
As with a sword in my bones, my adversaries reproach me; while they continually say to me, Where is thy God?
11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?» Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.
Why are thou cast down, O my soul? And why are thou disquieted within me? Hope thou in God, for I shall yet praise him, the help of my countenance, and my God.
