Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

Ég hugsaði: „Ég ætla ekki að kvarta, né segja neitt ljótt meðan óguðlegir heyra til.“

2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

Og ég þagði. En hið innra leið mér verr og verr.

3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Ég hélt aftur af mér, en gremjan magnaðist í mér. Að lokum gat ég ekki orða bundist:

4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

„Drottinn, fæ ég aðeins að lifa örfá ár í viðbót?

5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Ævi mín er lítið lengri en höndin á mér! Og í þínum augum er hún nánast ekki neitt! Maðurinn, hvað er hann? Vindblær, flöktandi skuggi!

6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Ys hans og amstur kemur engu til leiðar. Hann rakar saman fé sem svo aðrir eyða!“

7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

En á hvern vona ég þá? Drottinn, ég vona á þig!

8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Frelsa mig frá syndum mínum svo að heimskingjarnir hafi mig ekki að spotti.

9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Drottinn, ég þegi því að þú hefur talað. Ég vil ekki kvarta, því að þú hefur refsað mér.

10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Drottinn láttu refsingu þína taka enda – ég þoli ekki meira!

11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Þegar þú hirtir manninn vegna synda hans, þá er nánast úti um hann. Hann er sem mölétin flík, já, hann líður burt eins og gufa.

12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Heyr þú bæn mína, Drottinn, hlustaðu á hróp mitt! Vertu ekki hljóður við tárum mínum. Mundu að ég er gestur hér, förumaður á þessari jörð eins og forfeður mínir.

13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Miskunna þú mér, Drottinn og læknaðu mig. Lofaðu mér aftur að sjá glaðan dag áður en ég dey.