Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

Dem Musikmeister Jeduthun; ein Psalm von David. Ich dachte: »Achten will ich auf meine Wege,

2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

So ward ich denn stumm, ganz stumm, mit Gewalt schweigsam; doch es wühlte mein Schmerz noch wilder.

3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Das Herz ward mir heiß in der Brust, ob meinem Grübeln brannte ein Feuer in mir; da ließ ich meiner Zunge freien Lauf:

4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

»HERR, laß mein Ende mich wissen und welches das Maß meiner Tage ist! Laß mich erkennen, wie vergänglich ich bin!

5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Ach, spannenlang hast du mir die Tage gemacht, und meines Lebens Dauer ist wie nichts vor dir: ja, nur als ein Hauch steht jeglicher Mensch da!« (SELA)

6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Fürwahr nur als Schattenbild wandelt der Mensch einher, nur um ein Nichts wird so viel Lärm gemacht; man häuft auf und weiß nicht, wer es einheimst.

7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Und nun, o Allherr, wes soll ich harren? Meine Hoffnung geht auf dich (allein).

8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Errette mich von allen meinen Sünden, zum Spott der Toren laß mich nicht werden!

9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Ich schweige, tu meinen Mund nicht auf, denn du hast’s so gefügt.

10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Nimm deine Plage weg von mir: unter dem Druck deiner Hand erlieg’ ich.

11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Züchtigst du einen Menschen mit Strafen um der Sünde willen, so läßt du seine Schönheit vergehn wie die Motte: ach, nur ein Hauch ist jeglicher Mensch! (SELA)

12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Höre, o HERR, mein Gebet und vernimm mein Schreien, bleib’ nicht stumm bei meinen Tränen! Denn ein Gast (nur) bin ich bei dir, ein Beisaß wie all meine Väter.

13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Blick weg von mir, daß mein Antlitz sich wieder erheitert, bevor ich dahinfahre und nicht mehr bin!