Psaltaren 39

1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.

Til Sangmesteren. Til Jedutun. En Salme af David.

2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»

Jeg sagde: »Mine Veje vil jeg vogte paa, saa jeg ikke synder med Tungen; min Mund vil jeg holde i Tømme, saa længe den gudløse er mig nær!«

3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.

Jeg var stum og tavs, jeg tav for at undgaa tomme Ord, men min Smerte naged,

4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.

mit Hjerte brændte i Brystet, Ild lued op, mens jeg grunded; da talte jeg med min Tunge.

5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.

Lær mig, HERRE, at kende mit Endeligt, det Maal af Dage, jeg har, lad mig kende, hvor snart jeg skal bort!

6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. (Sela)

Se, i Haandsbredder maalte du mine Dage ud, mit Liv er som intet for dig, som et Aandepust staar hvert Menneske der. (Sela)

7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.

Kun som en Skygge er Menneskets Vandring, kun Tomhed er deres Travlhed; de samler og ved ej, hvem der faar det.

8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.

Hvad bier jeg, Herre, da efter? Mit Haab staar ene til dig.

9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.

Fri mig for al min Synd, gør mig ikke til Spot for Daarer!

10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.

Jeg tier og aabner ikke min Mund, du voldte det jo.

11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.

Borttag din Plage fra mig, under din vældige Haand gaar jeg til.

12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. (Sela)

Naar du tugter en Mand med Straf for hans Brøde, smuldrer du hans Herlighed hen som Møl; kun et Aandepust er hvert Menneske. (Sela)

13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.

Hør, o HERRE, min Bøn og lyt til mit Skrig, til mine Taarer tie du ej! Thi en fremmed er jeg hos dig, en Gæst som alle mine Fædre. Se bort fra mig, saa jeg kvæges, før jeg gaar bort og ej mer er til!