Psaltaren 38

1 En psalm av David; till åminnelse.

En Psalm Davids, till åminnelse. Herre, straffa mig icke i dine vrede, och näps mig icke i dine grymhet.

2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

Ty din skott äro fastnad i mig, och din hand trycker mig.

3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

Det är intet helbregda på min kropp, för ditt hots skull; och ingen frid är i minom benom, för mina synders skull.

4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

Ty mina synder gå öfver mitt hufvud; såsom en tung börda äro de mig för svåra vordna.

5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Min sår lukta och ruttna, för min galenskaps skull.

6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

Jag går krokot och mycket luto; hela dagen går jag sorgse.

7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

Ty mina länder borttorkas med allo, och intet helbregda är på minom kropp.

8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

Jag är allt för mycket förkrossad och sönderslagen; jag ryter för mins hjertas oros skull.

9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

Herre, för dig är allt mitt begär; och min suckan är dig intet fördold.

10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

Mitt hjerta bäfvar; min kraft hafver mig förlåtit, och mins ögons ljus är icke när mig.

11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

Mine vänner och fränder stå gent mot mig, och se mina plågo, och mine näste träda fast fjerran.

12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

Och de der efter mina själ stå, de gildra för mig; och de som mig ondt vilja, rådslå huru de skada göra måga, och gå om med all list.

13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

Men jag måste vara såsom en döfver, och höra intet; och såsom en dumbe, den sin mun intet upplåter;

14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

Och måste vara såsom en den der intet hörer, och den der ingen gensvar i sinom mun hafver.

15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

Men jag bidar, Herre, efter dig; du, Herre min Gud, varder mig hörandes.

16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

Ty jag tänker, att de ju icke skola glädjas öfver mig; om min fot stapplade, skulle de högeligen berömma sig öfver mig.

17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

Ty jag är gjord till att lida, och min värk är alltid för mig.

18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

Ty jag gör mina missgerning kunnoga, och sörjer för mina synd.

19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

Men mine fiender lefva, och äro mägtige; de mig utan skuld hata, äro store.

20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

Och de mig ondt göra för godt, sätta sig emot mig; derföre, att jag far efter det godt är.

21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

Förlåt mig icke, Herre; min Gud, var icke långt ifrå mig.

22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

Skynda dig till att göra mig bistånd, Herre, min hjelp.