Psaltaren 38
1 En psalm av David; till åminnelse.
Psalm Davidov za spomin. Gospod, v srdu svojem ne dólži me, in v togoti svoji ne pokôri me.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
Ker pušice tvoje so zasajene v mé, in nadme si spustil roko svojo.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
Nič celega ni na mesu mojem zavoljo srdú tvojega; mirú ni v mojih kostéh zavoljo greha mojega.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
Ker krivice moje presezajo glavo mojo, kakor težko breme; pretežke so, da bi jih prenašati mogel.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
Segnjile so in usmradile se bule moje, zavoljo nespameti moje.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
Mučim se, krivim se presilno, ves dan pohajam v črni obleki.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
Ker drob moj je poln prisada, tako da ni nič celega na mesu mojem.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
Oslabljen sem in potrt presilno; tulim od stokanja svojega srca.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
Gospod, pred teboj je vse hrepenenje moje; in zdihovanje ni ti skrito.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
Srce moje utriplje, zapušča me moja krepost, in luč mojih očî, tudi one niso v moji oblasti.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
Prijátelji moji in bližnji moji stojé nadlogi moji nasproti, in sorodniki moji stojé od daleč.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
Stavijo pa zanke, kateri iščejo duše moje: in kateri iščejo hudega meni, govoré nadloge in izmišljajo ves dan zvijače.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
Jaz pa jih ne slišim kakor gluh, in kakor nem ne odprem svojih ust.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
Ampak sem kakor ón, ki ne sliši, in kateremu ní dokazov v ustih.
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
Ker tebe čakam, Gospod; da me ti uslišiš, Gospod, Bog moj.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
Ker pravim: Naj se ne radujejo nad menoj; ko omahuje noga moja, naj se ne povzdigujejo proti meni,
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Ako bodem jaz za omahnenje pripravljen, in bolečina moja bode vedno pred mano.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
Ker krivico svojo oznanjam, skrbi me moj greh.
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
Neprijatelji pa moji krepčajo se živi, in množijo se, kateri me sovražijo iz krivih vzrokov.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
In vračajoč hudo za dobro nasprotujejo mi, zato ker hodim za dobrim.
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
Ne zapústi me, Gospod, Bog moj; ne bivaj daleč od mene.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
Hiti na pomoč mojo, Gospod, blaginja moja!
