Psaltaren 38

1 En psalm av David; till åminnelse.

Ein salme av David; til minnesofferet. Herre, refs meg ikkje i din vreide, og tukta meg ikkje i din harm!

2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.

For dine piler er farne ned i meg, og di hand hev falle tungt på meg.

3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.

Det finst inkje friskt i mitt kjøt for din vreide skuld; det er ikkje fred i mine bein for mi synd skuld.

4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.

For mine misgjerningar stig meg yver hovudet, som ei tung byrd er dei meg for tunge.

5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.

Det luftar ilt av mine sår, dei renn av verk for min dårskap skuld.

6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.

Eg er krøkt, reint samanbøygd, heile dagen gjeng eg svartklædd.

7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.

For mine lender er fulle av brand, og det finst inkje frisk i mitt kjøt.

8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.

Eg er reint valen og sundslegen, eg skrik høgt av hjartestynjing.

9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.

Herre, for di åsyn er alt mitt ynskje, og min sukk er ikkje løynd for deg.

10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.

Mitt hjarta slær hardt, mi kraft hev forlate meg, og jamvel mine augo hev mist sitt ljos for meg.

11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.

Mine vener og frendar held seg undan frå mi plåga, og mine næmaste stend langt burte.

12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.

Og dei som ligg etter mitt liv, dei legg ut snaror, og dei som søkjer mi ulukka, dei talar um undergang og tenkjer på svik heile dagen.

13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.

Og eg er som ein dauv, eg høyrer ikkje, og liksom ein mållaus som ikkje let upp sin munn.

14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;

Ja, eg er som ein mann som ikkje høyrer, og som ikkje hev motmæle i sin munn.

15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.

For til deg, Herre, stend mi von; du vil svara meg, Herre, min Gud!

16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.

For eg segjer: «Dei vil elles gleda seg yver meg; når min fot vaggar, høgmodast dei yver meg.»

17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.

For eg er nær på å falla, og min hugverk er stendigt framfyre meg.

18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;

For eg må sanna mi skuld, syrgja yver mi synd.

19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.

Og mine fiendar liver, dei er mannsterke, og dei er mange som hatar meg utan orsak.

20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,

Og dei som løner godt med vondt, stend meg imot, av di eg fer etter det gode.

21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.

Forlat meg ikkje, Herre! Min Gud, ver ikkje langt ifrå meg!

22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.

Kom meg snart til hjelp, Herre, mi frelsa!