Psaltaren 38
1 En psalm av David; till åminnelse.
Psalmus David, in recordationem sabbati. Domine ne in furore tuo arguas me, neque in ira tua corripias me.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
Quoniam sagittae tuae infixae sunt mihi: et confirmasti super me manum tuam.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
Non est sanitas in carne mea a facie irae tuae: non est pax ossibus meis a facie peccatorum meorum.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
Quoniam iniquitates meae supergressae sunt caput meum: et sicut onus grave gravatae sunt super me.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
Putruerunt et corruptae sunt cicatrices meae, a facie insipientiae meae.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
Miser factus sum, et curvatus sum usque in finem: tota die contristatus ingrediebar.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
Quoniam lumbi mei impleti sunt illusionibus: et non est sanitas in carne mea.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
Afflictus sum, et humiliatus sum nimis: rugiebam a gemitu cordis mei.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
Domine, ante te omne desiderium meum: et gemitus meus a te non est absconditus.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
Cor meum conturbatum est, dereliquit me virtus mea: et lumen oculorum meorum, et ipsum non est mecum.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
Amici mei et proximi mei adversum me appropinquaverunt, et steterunt. Et qui iuxta me erant, de longe steterunt: et vim faciebant qui quaerebant animam meam.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
Et qui inquirebant mala mihi, locuti sunt vanitates: et dolos tota die meditabantur.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
Ego autem tamquam surdus non audiebam: et sicut mutus non aperiens os suum.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
Et factus sum sicut homo non audiens: et non habens in ore suo redargutiones.
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
Quoniam in te Domine speravi: tu exaudies me Domine Deus meus.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
Quia dixi: Nequando supergaudeant mihi inimici mei: et dum commoventur pedes mei, super me magna locuti sunt.
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Quoniam ego in flagella paratus sum: et dolor meus in conspectu meo semper.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
Quoniam iniquitatem meam annunciabo: et cogitabo pro peccato meo.
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
Inimici autem mei vivunt, et confirmati sunt super me: et multiplicati sunt qui oderunt me inique.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
Qui retribuunt mala pro bonis, detrahebant mihi: quoniam sequebar bonitatem.
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
Ne derelinquas me Domine Deus meus: ne discesseris a me.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
Intende in adiutorium meum, Domine Deus salutis meae.
