Psaltaren 38
1 En psalm av David; till åminnelse.
Psalam. Davidov. Za spomen. Jahve, u srdžbi svojoj nemoj ne karati, i nemoj me kazniti u svojemu gnjevu.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
Strijele se tvoje u me zabodoše, ruka me tvoja teško pritisnu:
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
na tijelu mi ništa zdravo nema zbog gnjeva tvog, od grijeha mojih mira mi nema kostima.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
Zloće moje glavu su mi nadišle, kao preteško breme tište me.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
Rane moje zaudaraju i gnjiju zbog bezumnosti moje.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
Pogurih se sav i zgrčih, povazdan lutam žalostan.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
Moji bokovi puni su ognjice, na tijelu mi ništa zdravo nema.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
Iscrpljen sam i satrven posve, stenjem od jecanja srca svojega.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
O Gospode, sve su mi želje pred tobom, i vapaji moji nisu ti skriveni.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
Srce mi udara silno, snaga me ostavlja i svjetlost vida očinjeg gasi se.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
Prijatelji i drugovi od rana mojih uzmakoše, i moji najbliži stoje daleko.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
Namještaju mi zamke oni koji mi život vrebaju, koji mi žele nesreću, propašću mi prijete i uvijek smišljaju prijevare.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
A ja sam kao gluh i ništa ne čujem i, kao nijem, usta ne otvaram.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
Postadoh k'o čovjek koji ne čuje i koji u ustima nema odgovora.
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
Jer u tebe se, o Jahve, uzdam, ti ćeš me uslišati, Jahve, Bože moj!
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
Rekoh: “Nek' se ne raduju nada mnom; kad mi noga posrne, nek' se ne uzdižu nada mnom!”
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
Jer umalo ne propadoh, i moja je bol svagda preda mnom.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
Bezakonje svoje ja priznajem i pun sam žalosti zbog grijeha svojega.
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
A koji su bez razloga protiv mene, moćni su, i mnogi su koji me mrze nepravedno.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
Za dobro zlom mi uzvraćaju, protive mi se što tražim dobro.
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
O Jahve, ne ostavljaj me! Bože moj, ne udaljuj se od mene!
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig. Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
Požuri se meni u pomoć, Gospode, spase moj!
