< Psaltaren 35 >
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Давидів.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
візьми мало́го й великого щита́, — і встань мені на допомогу!
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
Дістань списа, і дорогу замкни моїм напасника́м, скажи до моєї душі: „Я — спасі́ння твоє“!
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Нехай засоро́мляться й будуть пога́ньблені ті, хто чатує на душу мою; хай відступлять назад і нехай посоро́мляться ті, хто лихо мені замишляє.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
Бодай вони стали, немов та поло́ва на вітрі, і Ангол Господній нехай їх жене;
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
нехай буде доро́га їхня те́мна й сковзька́, і Ангол Господній нехай їх жене, —
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
бо вони безпричинно тене́та свої розставляють на мене, яму копають безвинно на душу мою!
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Нехай на́гла загибіль, якої не знає, на нього спаде, і сітка його, яку він наставив, хай зловить його у на́гле нещастя, — бодай він до нього упав!
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
А душа моя в Господі буде радіти, звеселиться Його допомогою!
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
Скажуть усі мої кості: „Господи, хто подібний до Тебе?“Ти рятуєш убогого від сильнішого над нього, покірного та бідаря́ — від його дерія́.
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Свідки встають неправдиві, чого я не знав — питають мене,
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
віддають мені злом за добро, осиро́чують душу мою!
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
А я, як вони хворували були́, зодягався в вере́ту, душу свою мучив по́стом, молитва ж моя поверталась на лоно моє.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Як при́ятель, бу́цім то брат він для мене, — так я ходив, ніби був я в жало́бі по матері, був я засму́чений, схи́лений.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
А вони, як упав я, радіють та схо́дяться, напасники́ проти мене збираються, я ж не знаю про те; кричать, і не вмовка́ють,
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
з дармоїдами та пересмі́шниками скрего́чуть на мене своїми зубами.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Господи, — чи довго Ти бу́деш дивитись на це? Відверни́ мою душу від їхніх зубі́в, від отих левчуків одина́чку мою!
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Я буду Тебе прославляти на збо́рах великих, буду Тебе вихваляти в числе́ннім наро́ді!
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Нехай з мене не ті́шаться ті, хто ворогує на мене безви́нно, нехай ті не морга́ють очима, хто мене без причини нена́видить,
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
бо говорять вони не про мир, але на спокі́йних у кра́ї облу́дні слова́ вимишляють,
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
свої уста на мене вони розкрива́ють, говорять: „Ага, ага! Наші очі це бачили!“
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Ти бачив це, Господи, — не помовчи́ ж, Господи, — не віддаляйся від мене!
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Устань, і збудися на суд мій, Боже мій і Господи мій, на супере́чку мою,
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
розсуди Ти мене по Своїй справедливості, Господи, Боже мій, і нехай через мене не тішаться,
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
нехай не говорять у серці своїм: „Ага, — його маємо ми“, хай не кажуть вони: „Ми його проковтну́ли“.
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Нехай посоромляться та застидаються ра́зом, хто з мого нещастя радіє, бодай вбрались у сором та в га́ньбу, хто рота свого розкриває на мене!
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
Хай співають та звесе ляються ті, хто бажає мені правоти́, і нехай кажуть за́вжди: „Хай буде великий Господь, що миру бажає Своєму рабові!“
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
А язик мій звіщатиме правду Твою, славу Твою кожен день!