Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Gospode! budi suparnik suparnicima mojim; udri one koji udaraju na me.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
Uzmi oružje i štit, i digni se meni u pomoæ.
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
Potegni koplje, i presijeci put onima koji me gone, reci duši mojoj: ja sam spasenje tvoje.
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Neka se postide i posrame koji traže dušu moju; neka se odbiju natrag i postide koji mi zlo hoæe.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
Neka budu kao prah pred vjetrom, i anðeo Gospodnji neka ih progoni.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
Neka bude put njihov taman i klizav, i anðeo Gospodnji neka ih tjera.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
Jer ni za što zastriješe mrežom jamu za mene, ni za što iskopaše jamu duši mojoj.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Neka doðe na njega pogibao nenadna, i mreža koju je namjestio neka ulovi njega, neka on u nju padne na pogibao.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
A duša æe se moja radovati o Gospodu, i veseliæe se za pomoæ njegovu.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
Sve æe kosti moje reæi: Gospode! ko je kao ti, koji izbavljaš stradalca od onoga koji mu dosaðuje, i ništega i ubogoga od onoga koji ga upropašæuje?
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Ustaše na me lažni svjedoci; što ne znam, za ono me pitaju.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
Plaæaju mi zlo za dobro, i sirotovanje duši mojoj.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
Ja se u bolesti njihovoj oblaèih u vreæu, muèih postom dušu svoju, i molitva se moja vraæaše u prsima mojima.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Kao prijatelj, kao brat postupah; bijah sjetan i s oborenom glavom kao onaj koji za materom žali.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
A oni se raduju kad se ja spotaknem, i kupe se, kupe se na me, zadaju rane, ne znam zašto, èupaju i ne prestaju.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
S nevaljalijem i podrugljivijem besposlièarima škrguæu na me zubima svojima.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Gospode! hoæeš li dugo gledati? Otmi dušu moju od napadanja njihova, od ovijeh lavova jedinicu moju.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Priznavaæu te u saboru velikom, usred mnogoga naroda hvaliæu te:
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Da mi se ne bi svetili koji mi zlobe nepravedno, i namigivali oèima koji mrze na me ni za što.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
Jer oni ne govore o miru, nego na mirne na zemlji izmišljaju lažne stvari.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
Razvaljuju na me usta svoja, i govore: dobro! dobro! vidi oko naše.
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Vidiš, Gospode! nemoj muèati; Gospode! nemoj otstupiti od mene.
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Probudi se, ustani na sud moj, Bože moj i Gospode, i na parnicu moju.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
Sudi mi po pravdi svojoj, Gospode, Bože moj, da mi se ne svete.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
Ne daj da govore u srcu svojem: dobro! to smo htjeli! Ne daj da govore: proždrijesmo ga.
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Nek se postide i posrame svi koji se raduju zlu mojemu, nek se obuku u stid i u sram koji se razmeæu nada mnom.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
Neka se raduju i vesele koji mi žele pravdu, i govore jednako: velik Gospod, koji želi mira sluzi svojemu!
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
I moj æe jezik kazivati pravdu tvoju, i hvalu tebi svaki dan.
