Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Pleiteia, Senhor, com aqueles que pleiteiam comigo: peleja contra os que pelejam contra mim.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
Pega do escudo e da rodela, e levanta-te em minha ajuda.
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
Tira da lança e obstroi o caminho aos que me perseguem; dize à minha alma: Eu sou a tua salvação.
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Sejam confundidos e envergonhados os que buscam a minha vida: voltem atráz e envergonhem-se os que contra mim tentam mal.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
Sejam como moinho perante o vento, o anjo do Senhor os faça fugir.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
Seja o seu caminho tenebroso e escorregadio, e o anjo do Senhor os persiga.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
Porque sem causa encobriram de mim a rede na cova, a qual sem razão cavaram para a minha alma.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Sobrevenha-lhe destruição sem o saber, e prenda-o a rede que ocultou; caia ele nessa mesma destruição.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
E a minha alma se alegrará no Senhor; alegrar-se-á na sua salvação.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
Todos os meus ossos dirão: Senhor, quem é como tu, que livras o pobre daquele que é mais forte do que ele? sim, o pobre e o necessitado daquele que o rouba.
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Falsas testemunhas se levantaram: depuzeram contra mim coisas que eu não sabia.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
Tornaram-me o mal pelo bem, roubando a minha alma.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
Mas, quanto a mim, quando estavam enfermos, o meu vestido era o saco; humilhava a minha alma com o jejum, e a minha oração voltava para o meu seio.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Portava-me como se ele fôra meu irmão ou amigo; andava lamentando e muito encurvado, como quem chora por sua mãe.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
Mas eles com a minha adversidade se alegravam e se congregavam: os objetos se congregavam contra mim, e eu não o sabia; rasgavam-me, e não cessavam.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
Como hipócritas zombadores nas festas, rangiam os dentes contra mim.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
Senhor, até quando verás isto? resgata a minha alma das suas assolações, e a minha predileta dos leões,
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Louvar-te-ei na grande congregação: entre muitíssimo povo te celebrarei.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Não se alegrem os meus inimigos de mim sem razão, nem acenem com os olhos aqueles que me aborrecem sem causa.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
Pois não falam de paz; antes projetam enganar os quietos da terra.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
Abrem a boca de par em par contra mim, e dizem: Ólá, Ólá! os nossos olhos o viram.
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Tu, Senhor, o tens visto, não te cales: Senhor, não te alongues de mim;
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Desperta e acorda para o meu julgamento, para a minha causa, Deus meu, e Senhor meu.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
Julga-me segundo a tua justiça, Senhor Deus meu, e não deixes que se alegrem de mim.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
Não digam em seus corações: Eia, sus, alma nossa: não digam: Nós o havemos devorado.
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Envergonhem-se e confundam-se à uma os que se alegram com o meu mal; vistam-se de vergonha e de confusão os que se engrandecem contra mim.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
Cantem e alegrem-se os que amam a minha justiça, e digam continuamente: O Senhor seja engrandecido, o qual ama a prosperidade do seu servo.
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
E assim a minha língua falará da tua justiça e do teu louvor todo o dia.
