Psaltaren 35

1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.

Žalm Davidův. Suď se, Hospodine, s těmi, kteříž se se mnou soudí; bojuj proti těm, kteříž proti mně bojují.

2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;

Pochyť štít a pavézu, a povstaň mi ku pomoci.

3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»

Vezmi i kopí, a vyjdi vstříc těm, kteříž táhnou proti mně. Rciž duši mé: Spasení tvé jáť jsem.

4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.

Nechať se zahanbí a zapýří ti, kteříž hledají duše mé; zpět ať jsou obráceni a zahanbeni ti, kteříž mi zlé obmýšlejí.

5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.

Ať jsou jako plevy před větrem, a anděl Hospodinův rozptylujž je.

6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.

Cesta jejich budiž temná a plzká, a anděl Hospodinův stihej je.

7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.

Nebo jsou bez příčiny polékli v jámě osídlo své, bez příčiny vykopali jámu duši mé.

8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.

Připadniž na ně setření, jehož se nenadáli, a sít jejich, kterouž ukryli, ať je uloví; s hřmotem ať do ní vpadnou.

9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.

Duše má pak ať se veselí v Hospodinu, a ať raduje se v spasení jeho.

10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»

A tuť všecky kosti mé řeknou: Hospodine, kdo jest podobný tobě, ješto vytrhuješ ztrápeného z moci toho, kterýž nad něj silnější jest, tolikéž chudého a nuzného od toho, kterýž ho násilně loupí?

11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.

Povstávají svědkové lživí, a na to, o čemž nevím, dotazují se mne.

12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.

Zlým za dobré mi se odplacují, duše mé zbaviti mne chtíce,

13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;

Ježto já v nemoci jejich pytlem jsem se přiodíval, duši svou postem trápil, a sám u sebe za ně často se modlil.

14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.

Jako k příteli, jako k bratru vlastnímu jsem chodíval; jakožto ten, kterýž po matce kvílí, smutek nesa, tak jsem se ponižoval.

15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.

Ale oni z mého zlého radovali se, a rotili se; shromažďovali se proti mně i ti nejnevážnější, o čemž jsem nevěděl; utrhali mi, a nemlčeli.

16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.

S pokrytci, posměvači, fatkáři škřipěli na mne zuby svými.

17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.

Pane, dlouho-liž se dívati budeš? Vytrhni duši mou od zhouby jejich, od lvů jedinkou mou.

18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.

I budu tě oslavovati v shromáždění velikém, ve množství lidu tebe chváliti budu.

19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.

Nechažť se nade mnou neradují ti, kteříž bezprávně ke mně se nepřátelsky mají; ti, kteříž mne nenávidí bez příčiny, ať nemhourají očima.

20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.

Neboť nemluví ku pokoji, ale proti pokojným na zemi slova lstivá vymýšlejí.

21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»

Anobrž rozdírají proti mně ústa svá, a říkají: Hahá, hahá, jižť vidí oko naše.

22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.

Vidíš ty to, Hospodine, neodmlčujž se, Pane, nevzdalujž se ode mne.

23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.

Probudiž se a prociť k soudu mému, Bože můj a Pane můj, k obhájení pře mé.

24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.

Suď mne podlé spravedlnosti své, Hospodine Bože můj, ať se neradují nade mnou.

25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»

Ať neříkají v srdci svém: Měhoděk duši naší; ať neříkají: Sehltili jsme jej.

26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.

Ale ať se zahanbí a zapýří všickni radující se mému zlému, v stud a hanbu ať jsou oblečeni ti, kteříž se zpínají proti mně.

27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»

Ti pak, kteříž mi přejí mé spravedlnosti, ať plésají, a radují se, a ať říkají vždycky: Veleslaven budiž Hospodin, kterýž přeje pokoje služebníku svému.

28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.

I můj jazyk ohlašovati bude spravedlnost tvou, a na každý den chválu tvou.