Psaltaren 35
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
Davidov. Optuži, Jahve, tužitelje moje i napadni one koji mene napadaju!
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
Stavi oklop, uzmi štit svoj i ustani meni u pomoć!
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
Zavitlaj kopljem i presretni progonitelje moje, reci mojoj duši: “Ja sam tvoje spasenje.”
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
Nek' se smetu i postide koji život moj traže, nek' uzmaknu i nek' se posrame koji mi propast snuju!
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
Nek' budu k'o pljeva na vjetru kad ih Anđeo Jahvin potjera!
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
Mračni i skliski bili im putovi kad ih Anđeo Jahvin bude gonio!
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
Bez razloga napeše mi mrežu, bez razloga grob duši mojoj iskopaše.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
Propast će ih stići iznenada, u mrežu koju napeše sami će se uhvatiti, past će u jamu što je iskopaše!
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
A moja će duše klicati u Jahvi, radovat će se u spasenju njegovu.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
Sve će kosti moje govoriti: Tko je, Jahve, poput tebe koji ubogog spasavaš od silnika, jadnika i siromaha od pljačkaša?
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
Ustadoše svjedoci opaki: pitaju me za ono što ne znam.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
Vraćaju mi zlo za dobro, duša moja zapada u osamu.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
U bolesti njihovoj nosio sam kostrijet, dušu svoju postom morio, i molitva mi se u krilo vraćala.
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
Kao za prijateljem, za bratom - obilažah tužan; od žalosti se pogurih kao onaj što za majkom žali.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
A sada kad posrnuh ja, oni se raduju, skupiše se protiv mene da udare iznenada, i bez prestanka oni me razdiru.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
Ruglom na ruglo iskušavaju me i zubima škripaju na mene.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
O Jahve, dokle ćeš gledati? Istrgni mi dušu nasrtajima njihovim, otmi lavovima jedino dobro moje!
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
Zahvalit ću ti u velikom zboru, slavit ću te među pukom brojnim.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
Nek' se ne raduju nada mnom dušmani nepravedni, nek' ne namiguju očima oni koji me nizašto mrze!
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
Jer oni ne misle o miru, već spletke snuju protiv mirnih u zemlji.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
Razvaljuju svoja usta na me i govore: “Ha, ha, vidjesmo očima svojim!”
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
Ti sve vidiš, o Jahve! Nemoj šutjeti! Gospode, od mene se ne udaljuj!
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
Preni se, ustani da me obraniš, Bože moj, Gospode, vodi parnicu moju!
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
Po svojoj me pravdi sudi, Jahve, Bože moj, nek' se ne raduju nada mnom!
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
Nek' ne misle u srcu: “Ispunila nam se želja!” Nek' ne reknu: “Progutali smo ga!”
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
Nek' se postide i posrame svi zajedno koji se nesreći mojoj raduju! Nek' se odjenu stidom i sramotom oni koji se podižu na me!
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
Nek' radosno kliču kojima je pravo moje na srcu i nek' svagda govore: “Velik je Jahve! Milo mu je spasenje sluge njegova!”
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.
A moj će jezik kazivati pravdu tvoju i hvalu tebi navijeke.
