Psaltaren 32

1 Av David; en sång. Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld.

2 Säll är den människa som HERREN icke tillräknar missgärning, och i vilkens ande icke är något svek.

3 Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.

4 Ty dag och natt var din hand tung över mig; min livssaft förtorkades såsom av sommarhetta. (Sela)

5 Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning. Jag sade: »Jag vill bekänna för HERREN mina överträdelser»; då förlät du mig min synds missgärning. (Sela)

6 Därför skola alla fromma bedja till dig på den tid då du är att finna; sannerligen, om ock stora vattenfloder komma, skola de icke nå till dem.

7 Du är mitt beskärm, för nöd bevarar du mig; med räddningens jubel omgiver du mig. (Sela)

8 Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra; jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig.

9 Varen icke såsom hästar och mulåsnor utan förstånd, på vilka man lägger töm och betsel för att tämja dem, eljest får man dem ej fram.

10 Den ogudaktige har många plågor; men den som förtröstar på HERREN, honom omgiver han med nåd.

11 Varen glada i HERREN och fröjden eder, I rättfärdige, och jublen, alla I rättsinnige.