Psaltaren 31
1 För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.
2 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.
Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.
3 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.
Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;
4 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.
Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.
5 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.
Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.
6 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.
Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.
7 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden
Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
8 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.
Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
9 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.
Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
10 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.
Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
11 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.
Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
12 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.
Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
13 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.
Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
14 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»
Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
15 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.
Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
16 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.
Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
17 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)
Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)
18 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.
Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
19 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!
Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
20 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.
Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
21 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!
Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
22 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.
Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.
23 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.
Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.
24 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.
Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.
