Psaltaren 31

1 För sångmästaren; en psalm av David. Till dig, HERRE, tager jag min tillflykt; låt mig aldrig komma på skam, befria mig genom din rättfärdighet.

Veisuunjohtajalle; Daavidin virsi. Herra, sinuun minä turvaan. Älä salli minun ikinä häpeään tulla, vapahda minut vanhurskaudessasi.

2 Böj ditt öra till mig, rädda mig snarligen; var mig en fast klippa, en bort till min frälsning.

Kallista korvasi minun puoleeni, riennä, pelasta minut. Ole minulle turvakallio, vuorilinna, johon minut pelastat.

3 Ty du är mitt bergfäste och min bort, och du skall, för ditt namns skull, leda och föra mig.

Sillä sinä olet minun kallioni ja linnani, ja nimesi tähden sinä minua johdat ja talutat.

4 Du skall draga mig ur det nät som de lade ut för mig; ty du är mitt värn.

Sinä päästät minut verkosta, jonka he ovat eteeni virittäneet, sillä sinä olet minun turvani.

5 I din hand befaller jag min ande; du förlossar mig, HERRE, du trofaste Gud.

Sinun käteesi minä annan henkeni, sinä, Herra, lunastat minut, sinä uskollinen Jumala.

6 Jag hatar dem som hålla sig till fåfängliga avgudar, men jag förtröstar på HERREN.

Minä vihaan niitä, jotka seuraavat turhia epäjumalia, mutta minä turvaan Herraan.

7 Jag vill fröjda mig och vara glad över din nåd, att du ser till mitt lidande, att du låter dig vårda om min själ i nöden

Minä iloitsen ja riemuitsen sinun armostasi, kun sinä katsoit minun kurjuuttani, tunsit minun sieluni ahdistukset,

8 och icke överlämnar mig i fiendens hand, utan ställer mina fötter på rymlig plats.

etkä jättänyt minua vihollisen valtaan, vaan asetit minun jalkani aukealle.

9 Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp.

Armahda minua, Herra, sillä minulla on ahdistus; minun silmäni on surusta riutunut, niin myös minun sieluni ja ruumiini.

10 Ty mitt liv har försvunnit i bedrövelse och mina år i suckan; min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa.

. Sillä minun elämäni kuluu murheessa ja minun vuoteni huokauksissa. Minun voimani on rauennut pahain tekojeni tähden, ja minun luuni ovat riutuneet.

11 För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig.

Kaikkien ahdistajaini tähden minä olen pilkaksi tullut, ylenpalttiseksi pilkaksi naapureilleni, peljätykseksi tuttavilleni; jotka minut kadulla näkevät, pakenevat minua.

12 Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död; jag har blivit såsom ett sönderslaget kärl.

Minä olen unhottunut ihmisten mielistä niinkuin kuollut, minä olen kuin rikottu astia.

13 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! De rådslå med varandra mot mig och stämpla för att taga mitt liv.

Sillä minä kuulen monen parjaukset, kauhua kaikkialta, kun he keskenänsä pitävät neuvoa minua vastaan, aikovat ottaa minulta hengen.

14 Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: »Du är min Gud.»

Mutta sinuun, Herra, minä turvaan; minä sanon: "Sinä olet minun Jumalani".

15 Min tid står i dina händer; rädda mig från mina fienders hand och mina förföljare.

Minun aikani ovat sinun kädessäsi, pelasta minut vihollisteni kädestä ja vainoojistani.

16 Låt ditt ansikte lysa över din tjänare; fräls mig genom din nåd.

Valista kasvosi palvelijallesi, pelasta minut armossasi.

17 HERRE, låt mig icke komma på skam, ty jag åkallar dig; låt de ogudaktiga komma på skam och varda tystade i dödsriket. (Sheol h7585)

Herra, älä salli minun tulla häpeään, sillä sinua minä huudan avukseni. Jumalattomat tulkoot häpeään, vaietkoot ja vaipukoot tuonelaan. (Sheol h7585)

18 Må lögnaktiga läppar förstummas, de som tala vad fräckt är mot den rättfärdige, med högmod och förakt.

Mykistykööt valheen huulet, jotka puhuvat vanhurskasta vastaan röyhkeästi, ylpeästi ja ylenkatseellisesti.

19 Huru stor är icke din godhet, den du förvarar åt dem som frukta dig, och den du bevisar inför människors barn mot dem som taga sin tillflykt till dig!

Kuinka suuri on sinun hyvyytesi, jonka talletat pelkääväisillesi ja jota osoitat sinuun turvaaville ihmislasten edessä!

20 Du beskärmar dem i ditt ansiktes beskärm mot människors sammangaddning; du döljer dem i din hydda mot tungors angrepp.

Sinä peität heidät kasvojesi suojaan ihmisten salavehkeiltä; sinä kätket heidät turvaan kielten riidalta.

21 Lovad vare HERREN, ty han har bevisat mig sin underbara nåd genom att beskära mig en fast stad!

Kiitetty olkoon Herra, sillä hän osoitti minulle ihmeellisen armonsa piiritetyssä kaupungissa.

22 Ty väl sade jag i min ångest: »Jag är bortdriven från dina ögon.» Likväl hörde du mina böners ljud, när jag ropade till dig.

Minä sanoin hädässäni: "Minä olen sysätty pois sinun silmiesi edestä". Kuitenkin sinä kuulit minun rukousteni äänen, kun minä sinua huusin.

23 Älsken HERREN, alla I hans fromme. HERREN bevarar de trogna, men han vedergäller i fullt mått den som över högmod.

Rakastakaa Herraa, kaikki hänen hurskaansa. Herra varjelee uskolliset, mutta ylpeileväisille hän kostaa monin kerroin.

24 Varen frimodiga och oförfärade i edra hjärtan, alla I som sätten edert hopp till HERREN.

Olkaa lujat, ja olkoon teidän sydämenne rohkea, te kaikki, jotka Herraa odotatte.