Psaltaren 2
1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?
2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:
3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»
Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.
4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.
5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.
6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»
Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.
7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.
Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.
9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»
Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.
10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.
11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.
12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.
Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.
