Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Zakaj besnijo pogani in ljudstvo domišlja prazno stvar?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Kralji zemlje so se usmerili in vladarji se skupaj posvetujejo zoper Gospoda in zoper njegovega maziljenca, rekoč:

3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

»Pretrgajmo njihove vezi in odvrzimo njihove vrvi od sebe.«

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Tisti, ki sedi v nebesih, se bo smejal. Gospod jih bo imel v posmeh.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Potem jim bo govoril v svojem besu in jih nadlegoval v svojem bridkem nezadovoljstvu.

6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

»Vendarle sem jaz postavil svojega kralja na svoji sveti gori Sion.«

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

Oznanil bom odlok. Gospod mi je rekel: »Ti si moj Sin. Ta dan sem te rodil.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Zahtevaj od mene in dal ti bom pogane za tvojo dediščino in najbolj oddaljene kraje zemlje za tvojo posest.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

Zdrobil jih boš z železno palico, raztreščil jih boš na koščke kakor lončarjevo posodo.«

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Zatorej bodite sedaj modri, oh vi kralji. Dajte se poučiti, vi sodniki zemlje.

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Gospodu služite s strahom in veselite se s trepetanjem.

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Poljubite Sina, da ne bi bil jezen in ne izginete iz poti, ko je njegov bes le malo razvnet. Blagoslovljeni so vsi, ki svoje upanje položijo vanj.