Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Zašto se bune narodi i plemena pomišljaju zaludne stvari?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Ustaju carevi zemaljski, i knezovi se skupljaju na Gospoda i na pomazanika njegova.

3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

“Raskinimo sveze njihove i zbacimo sa sebe jaram njihov.”

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Onaj, što živi na nebesima, smije se, Gospod im se potsmijeva.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Pa im govori u gnjevu svojem i jarošæu svojom zbunjuje ih:

6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

“Ja sam pomazao cara svojega na Sionu, na svetoj gori svojoj.”

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

Kazaæu naredbu Gospodnju; on reèe meni: “ti si sin moj, ja te sad rodih.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Išti u mene, i daæu ti narode u našljedstvo, i krajeve zemaljske tebi u državu.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

Udariæeš ih gvozdenom palicom; razbiæeš ih kao lonèarski sud.”

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Sad, carevi, orazumite se; nauèite se sudije zemaljske!

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Služite Gospodu sa strahom, i radujte se s trepetom.

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Poštujte sina, da se ne razgnjevi, i vi ne izginete na putu svome; jer æe se gnjev njegov brzo razgorjeti. Blago svjema koji se u nj uzdaju!