Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Quare fremuerunt gentes, et populi meditati sunt inania? Astiterunt reges terræ, et principes convenerunt in unum adversus Dominum, et adversus christum ejus.

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Dirumpamus vincula eorum, et projiciamus a nobis jugum ipsorum.

3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

Qui habitat in cælis irridebit eos, et Dominus subsannabit eos.

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Tunc loquetur ad eos in ira sua, et in furore suo conturbabit eos.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Ego autem constitutus sum rex ab eo super Sion, montem sanctum ejus, prædicans præceptum ejus.

6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

Dominus dixit ad me: Filius meus es tu; ego hodie genui te.

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

Postula a me, et dabo tibi gentes hæreditatem tuam, et possessionem tuam terminos terræ.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Reges eos in virga ferrea, et tamquam vas figuli confringes eos.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

Et nunc, reges, intelligite; erudimini, qui judicatis terram.

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Servite Domino in timore, et exsultate ei cum tremore.

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Apprehendite disciplinam, nequando irascatur Dominus, et pereatis de via justa.

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

Cum exarserit in brevi ira ejus, beati omnes qui confidunt in eo.