Psaltaren 2
1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
Na'a agafare ama mopafima me'nea kumatamimpi vahe'mo'za hara hunakura oku'a nanekea retro nehazage'za, vahe'mo'za nena'a fore osia nanekea oku'a retro hu'za vano nehaze?
2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
Hagi Ra Anumzamo'ma masavema freno huhamprinte'nea kini ne'mofone, Anumzamofonena hara huznantenakura ama mopafi kini vahetamimo'za retrotra nehazageno, kva vahe'mo'zanena ome eritrua nehaze.
3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»
Ana hute'za anage nehaze, tagri'ma nofi'ma rerantena'a zana rukampru nehuta, kegavama huneranta'a zana zanatreta fru huta manisune hu'za nehaze.
4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
Monafima kini tra'are'ma mani'nea kini ne'mo'a zamagiza neregeno, Ra Anumzamo'a kiza zokago ke hunezmante.
5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
Ana nehuno arimpahe zampinti kea hunezmino, rimpa akahe ke huno zamazeri koro nehuno amanage hugahie,
6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»
Nagra'ni'a Saioni ruotge agonanire kini ne'ni'a azeri oti'noe.
7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.
Ra Anumzamo'ma trakema anaki namiankea zmasamigahue, Ra Anumzamo'a amanage huno nasmie, Kagra nenamofoga maninke'na, menina nagra kavre'na negafa'za hue. (Hibru 1:5-5)
8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
Nantahigege'na ama mopafi kumatmina kami'nena erisanti haresankeno, maka mopamo'a kagri'za segahie.
9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»
Kazampina aini azompaka'a erinenka vahera kegava hunezmantenka, mopa kavo rufuzafupeankna hunka, ana vahetmina ana azompareti rufuzafupegahane. (Rev-Hufo hu'nea naneke 2:27)
10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
E'ina hu'negu menina kini vahetmimota knare antahi'za e'nerinkeno, ama mopafi kva vahe'mota tamavumro kea antahiho.
11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
Ra Anumzamofona koro hunteta agoraga'a mani'neta eri'zana erinenteta, tamahirahi nere'na koro hunteta agoraga'a mani'neta musena hiho.
12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.
Aru arimpa ahesigeno'a tamahe fanane hanigi, nemofona agihene, agona hene hiho. Na'ankure teve anefakna huno arimpama he'zamo'a, ame huno ruhagna hugahie. Agripima frakisu'za vahe'mo'za muse hugahaze.
