Psaltaren 2

1 Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

Zašto se bune narodi, zašto puci ludosti snuju?

2 Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

Ustaju kraljevi zemaljski, knezovi se rotÄe protiv Jahve i Pomazanika njegova:

3 »Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

“Skršimo okove njihove i jaram njihov zbacimo!”

4 Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

Smije se onaj što na nebu stoluje, Gospod im se podruguje.

5 Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

Tad im veli u svom gnjevu, žestinom ih on zbunjuje:

6 »Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

“TÓa ja kralja svog postavih nad Sionom, svojom svetom gorom.”

7 Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

Obznanjujem odluku Jahvinu: Gospodin mi reče: “Ti si sin moj, danas te rodih.

8 Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

Zatraži samo, i dat ću ti puke u baštinu, i u posjed krajeve zemaljske.

9 Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

Vladat ćeš njima palicom gvozdenÄom i razbit ih kao sud lončarski.”

10 Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

Opametite se sada, vi kraljevi, Urazumite se, suci zemaljski.

11 Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

Služite Jahvi sa strahom, s trepetom se pokorite njemu,

12 Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

da se ne razgnjevi te ne propadnete na putu, kad uskoro plane srdžba njegova. Blago svima koji se njemu utječu!