< Psaltaren 18 >

1 För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld.
Þennan sálm orti Davíð eftir að Drottinn hafði frelsað hann undan óvinum hans, þeirra á meðal Sál konungi. Drottinn – ég elska þig! Þú hefur gert stórkostlega hluti fyrir mig!
2 Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
Drottinn er vígi mitt, þar er ég öruggur. Enginn getur veitt mér eftirför og unnið á mér. Hann er felustaður minn, frelsari og varðborg, kletturinn þar sem enginn getur náð mér! Hann er skjöldur minn. Styrkur hans er eins og uxans sem mundar horn sín í vígahug!
3 HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
Mér nægir að ákalla hann – lof sé Guði! – og ég frelsast undan öllum óvinum mínum.
4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
Ég var bundinn hlekkjum dauðans og holskeflur óguðlegra risu ógnandi gegn mér.
5 Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. (Sheol h7585)
Umkringdur og hjálparvana barðist ég um í netinu sem dró mig niður í djúp dauðans. (Sheol h7585)
6 Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.
Þá hrópaði ég til Drottins. – Hróp mitt náði eyrum hans á himnum!
7 Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
Þá lyftist jörðin og nötraði og undirstöður fjallanna skulfu vegna bræði hans. Hvílíkur landskjálfti! Já, Drottinn reiddist.
8 Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
Eldsblossar gengu út af munni hans svo að jörðin sviðnaði og reykur streymdi um nasir hans.
9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
Hann sveigði himininn og steig niður mér til bjargar! Skýjasorti var undir fótum hans.
10 Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
Hann steig á bak kerúbi og sveif til mín með hraða vindsins.
11 Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
Hann skýldi sér með myrkri, leyndi komu sinni með regnsorta og dimmu skýi.
12 Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
En svo birtist hann í skýjunum! Hvílík hátign! Eldingar leiftruðu og haglið dundi!
13 Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
Himnarnir nötruðu í þrumugný Drottins. Guð allra guða hafði talað!
14 Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
Hann sendi út eldingar sínar sem örvar og tvístraði óvinum mínum. Sjá, hvernig þeir flýðu!
15 Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
Þá hljómaði skipun Drottins – og hafið hopaði og það sá í mararbotn!
16 Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
Þá seildist Drottinn niður frá himnum, greip mig og frelsaði mig úr neyðinni. Hann bjargaði mér úr hyldýpi dauðans.
17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Hann frelsaði mig frá ofurafli óvinarins, úr höndum þeirra sem hötuðu mig, því í greipum þeirra mátti ég mín einskis.
18 Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
Þeir réðust á mig þegar ég mátti mín einskis, en Drottinn studdi mig.
19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
Hann leiddi mig í öruggt skjól, því að hann hefur velþóknun á mér.
20 Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
Drottinn launaði mér réttlæti mitt og hreinleika.
21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
Því að ég hef hlýtt boðorðum hans og ekki syndgað með því að snúa í hann baki.
22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
Ég gætti lögmáls hans í hvívetna og lítilsvirti enga grein þess.
23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
Ég lagði mig fram við að halda það og forðaðist ranglæti.
24 Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
Þess vegna hefur Drottinn launað mér með blessun, því að ég gerði það sem rétt var og gætti hreinleika hjarta míns. Allt þetta þekkti hann, enda vakir hann yfir hverju skrefi mínu.
25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
Drottinn, þú miskunnar þeim sem auðsýna miskunn og ert góður við ráðvanda.
26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
Þú blessar hjartahreina en snýrð þér frá þeim sem yfirgefa þig.
27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
Þú hlífir hinum hógværu, en ávítar stolta og hrokafulla.
28 Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
Já, þú lætur lampa minn skína. Drottinn, Guð minn, hefur lýst upp myrkrið sem umlukti mig.
29 Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
Með þinni hjálp stekk ég yfir múra og brýt niður borgarveggi óvinarins.
30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
Drottinn, hann er mikill Guð! Fullkominn í öllum hlutum! Orð hans standast öll. Skjöldur er hann öllum þeim sem til hans leita.
31 Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
Því hver er hinn sanni Guð nema Drottinn? Og hver er bjargið nema hann?
32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
Hann styrkir mig og verndar hvar sem ég fer.
33 Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
Hann gerir fætur mína fima sem geitanna á fjöllunum. Hann tryggir mér fótfestu á hæstu tindum.
34 du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
Hann æfir hendur mínar til hernaðar og gerir mér kleift að spenna eirbogann.
35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
Þú fékkst mér skjöld hjálpræðis þíns. Hægri hönd þín, Drottinn, styður mig, mildi þín hefur gert mig mikinn.
36 Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
Þú lagðir veg fyrir fætur mína og þar mun ég ekki hrasa.
37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
Ég veitti óvinum mínum eftirför, elti þá uppi og eyddi þeim.
38 Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
Ég tók þá einn af öðrum – þeir gátu enga vörn sér veitt – allir lágu í valnum að lokum.
39 Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
Hjálpin frá þér var eins og brynja í bardaganum. Óvini mína beygðir þú undir mig.
40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
Þú stökktir þeim á flótta og ég eyddi öllum þeim sem ofsóttu mig.
41 Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
Þeir hrópuðu á hjálp, en fengu enga. Þeir æptu til Drottins, en hann ansaði ekki,
42 De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
en ég muldi þá mélinu smærra og dreifði þeim upp í vindinn. Ég fleygði þeim burt eins og rusli á haug.
43 Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
Þú veittir mér sigur í sérhverri orustu. Þjóðirnar komu og þjónuðu mér. Jafnvel þær sem ég þekkti ekki komu nú og veittu mér lotningu.
44 Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
Útlendingar sem aldrei höfðu mig augum litið lýstu sig reiðubúna til þjónustu.
45 Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
Skjálfandi stigu þeir niður úr virkjum sínum.
46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
Guð lifir! Lofaður sé hann, klettur hjálpræðis míns.
47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
Hann er sá Guð sem endurgeldur þeim sem ofsækja mig og auðmýkir þjóðir fyrir augum mér.
48 Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
Hann frelsar mig frá óvinum mínum. Hann sér til þess að þeir ná ekki til mín og bjargar mér undan öflugum andstæðingum.
49 du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
Fyrir þetta, Drottinn minn, lofa ég þig í áheyrn þjóðanna.
50 Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn. Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
Oftsinnis hefur þú frelsað mig – það var kraftaverk í öll skiptin! Þú gerðir mig að konungi, þú hefur elskað mig og auðsýnt mér gæsku og eins muntu gera við afkomendur mína.

< Psaltaren 18 >