< Psaltaren 147 >
1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
Hvalite Gospoda; ker dobro je prepevati Bogu našemu; ker prijetno, spodobno je hvaljenje.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
Zidar Jeruzalema Gospod, Izraelce zbira razkropljene.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
On ozdravlja potrte v srci in obvezuje v njih bolečinah.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
Prešteva zvezd število, kliče jih, kolikor jih je, po imenih.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
Velik je Gospod, Bog naš, in mnoga moč njegova, razumnost njegova brezmerna.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
Krotke podpira Gospod, hudobne potiska noter do tal.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
Pojte hvalne pesmi Gospodu, na strune prepevajte našemu Bogu.
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
On zagrinja z gostimi oblaki nebesa; dež napravlja zemlji, daje, da seno rodevajo gore.
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
Živež svoj daje živini, mladim krokarjem, ki čivkajo.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
Moči konjeve se ne veseli, stegna odličnega moža mu niso po volji;
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
Po volji so Gospodu boječi se njega, kateri imajo nado v milosti njegovi.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
S hvalo slávi Jeruzalem Gospoda, hvali Boga svojega, o Sijon.
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
Ker zapahe tvojih vrát utrjuje, sinove tvoje blagoslavlja sredi tebe.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
Mir daje pokrajinam tvojim, z mozgom pšenice te siti.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
Ko pošlje govor svoj na zemljo, urno izteče beseda njegova.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
Sneg daje kakor volno, slano razsiplje kakor pepél.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
Led svoj meče dol, kakor koščke; pred mrazom njegovim kdo prebije?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
Besedo svojo pošlje in jih raztaja; kakor hitro pihne veter svoj, iztekó vodé.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
Besede svoje naznanja Jakobu; postave svoje in pravice svoje Izraelu.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
Ni storil tako nobenemu narodu; zatorej ne poznajo tistih pravic. Aleluja.