Psaltaren 147
1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
Hvalite Gospoda, jer je slatko pjevati Boga našega, jer blagome prilikuje hvala.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
Gospod zida Jerusalim, sabira rasijane sinove Izrailjeve;
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
Iscjeljuje one koji su skrušena srca, i lijeèi tuge njihove;
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
Izbraja mnoštvo zvijezda, i sve ih zove imenom.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
Velik je Gospod naš i velika je krjepost njegova, i razumu njegovu nema mjere.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
Prihvata smjerne Gospod, a bezbožne ponižava do zemlje.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
Redom pjevajte Gospodu hvalu, udarajte Bogu našemu u gusle.
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
On zastire nebo oblacima, sprema zemlji dažd, èini te raste na gorama trava;
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
Daje stoci piæu njezinu, i vraniæima, koji vièu k njemu.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
Ne mari za silu konjsku, niti su mu mili kraci èovjeèiji.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
Mili su Gospodu oni koji ga se boje, koji se uzdaju u milost njegovu.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
Slavi, Jerusalime, Gospoda; hvali Boga svojega, Sione!
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
Jer on utvrðuje prijevornice vrata tvojih, blagosilja sinove tvoje u tebi.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
Ograðuje meðe tvoje mirom, nasiæava te jedre pšenice.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
Šalje govor svoj na zemlju, brzo teèe rijeè njegova.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
Daje snijeg kao vunu, sipa inje kao pepeo.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
Baca grad svoj kao zalogaje, pred mrazom njegovijem ko æe ostati?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
Pošlje rijeè svoju, i sve se raskravi; dune duhom svojim, i poteku vode.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
On je javio rijeè svoju Jakovu, naredbe i sudove svoje Izrailju.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
Ovo nije uèinio nijednome drugom narodu, i sudova njegovijeh oni ne znaju. Aliluja!
