< Psaltaren 147 >

1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
Lobpreist den Herrn! Weil er so gut, ist unser Gott des Lobes wert; weil er so liebevoll, des Ruhmes würdig.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
Der Herr erbaut Jerusalem; er sammelt die Zerstreuten Israels.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
Er heilet die gebrochenen Herzen und lindert ihre Schmerzen
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
Der Sterne Zahl hat er bestimmt und ruft sie all mit Namen auf.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
Ja, unser Herr ist groß, gewaltig, und seine Weisheit unbeschreiblich.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
Der Herr hebt die Gebeugten auf; die Frevler aber beugt er in den Staub. -
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
So dankt dem Herrn in Wechselchören! So singet auf der Zither unserm Gott,
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
ihm, der den Himmel deckt mit Wolken und so der Erde Regen schafft, der Gras auf Bergen sprossen läßt,
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
und der dem Wilde Futter gibt, den jungen Raben das, wonach sie rufen!
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
Er hat nicht Lust an Rosses Stärke; nicht achtet er des Mannes Kraft.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
Dem Herrn gefallen, die vor ihm sich fürchten, und wer auf seine Gnade harrt. -
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
Lobpreis den Herrn, Jerusalem! Lobsinge, Sion, deinem Gott!
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
Er festigt deiner Tore Riegel und segnet darin deine Söhne,
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
und wieder gibt er deinen Grenzen Frieden und sättigt dich mit feinstem Weizen.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
Zur Erde sendet er sein Wort, und schnell läuft sein Befehl.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
Wie Wolle gibt er Schnee und streut den Reif wie Asche.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
Er wirft sein Eis wie Brocken hin; vor seiner Kälte bleibt das Wasser stehen.
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
Dann sendet er sein Wort; er macht sie schmelzen. Er gibt mir leis Befehl, und sie zergehn in Wasser.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
Er, der sein Wort läßt Jakob hören, Gesetz und Rechte Israel.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
So hat er keinem Heidenvolk getan, seine Gebote lehrte er sie nicht. Alleluja!

< Psaltaren 147 >