Psaltaren 147
1 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
Aleluja! Hvalite Jahvu jer je dobar, pjevajte Bogu našem jer je sladak; svake hvale on je dostojan!
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
Jahve gradi Jeruzalem, sabire raspršene Izraelce.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
On liječi one koji su srca skršena i povija rane njihove.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
On određuje broj zvijezda, svaku njezinim imenom naziva.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
Velik je naš Gospodin i svesilan, nema mjere mudrosti njegovoj.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
Jahve pridiže ponizne, zlotvore do zemlje snizuje.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
Pjevajte Jahvi pjesmu zahvalnu, svirajte na citari Bogu našem!
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
Oblacima on prekriva nebesa i zemlji kišu sprema; daje da po bregovima raste trava i bilje na službu čovjeku.
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
On stoci hranu daje i mladim gavranima kada grakću.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
Za konjsku snagu on ne mari nit' mu se mile bedra čovječja.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
Mili su Jahvi oni koji se njega boje, koji se uzdaju u dobrotu njegovu.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
Slavi Jahvu, Jeruzaleme, hvali Boga svoga, Sione!
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
On učvrsti zasune vrata tvojih, blagoslovi u tebi tvoje sinove.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
On dade mir granicama tvojim, pšenicom te hrani najboljom.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
Besjedu svoju šalje na zemlju, brzo trči riječ njegova.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
Kao vunu snijeg razbacuje, prosipa mraz poput pepela.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
On sipa grÓad kao zalogaje, voda mrzne od njegove studeni.
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
Riječ svoju pošalje i vode se tope; dunu vjetrom i vode otječu.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
Riječ svoju on objavi Jakovu, odluke svoje i zakone Izraelu.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
Ne učini tako nijednom narodu: nijednom naredbe svoje ne objavi! Aleluja!
