Psaltaren 144
1 Av David. Lovad vare HERREN, min klippa, han som lärde mina armar att kriga, mina händer att strida;
Dávidtól. Áldva legyen az Örökkévaló én sziklám, ki kezeimet háborúra tanítja, újjaimat harczra.
2 min nåds Gud och min borg, mitt värn och min räddare, min sköld och min tillflykt, han som lägger mitt folk under mig.
Kegyelmem és váram, mentsváram és megszabadítóm nekem, pajzsom, s ő benne kerestem menedéket, a ki népeket leigáz én alám.
3 HERRE, vad är en människa, att du vill veta av henne, en människoson, att du tänker på honom?
Örökkévaló, mi az ember, hogy őt megismerted, a halandó fia, hogy őt számba vetted?
4 En människa är lik en fläkt, hennes dagar såsom en försvinnande skugga.
Az ember a lehelethez hasonlít, napjai mint a muló árnyék.
5 HERRE, sänk din himmel och far ned, rör vid bergen, så att de ryka.
Örökkévaló, hajtsd meg egedet és szállj le, érintsd meg a hegyeket, hogy füstölögjenek;
6 Låt ljungeldar ljunga och skingra dem, skjut dina pilar och förvirra dem.
hajíts villámot és szórd szét őket, küldd nyilaidat és zavard meg őket.
7 Räck ut dina händer från höjden, fräls mig och rädda mig ur de stora vattnen, ur främlingarnas hand,
Nyújtsd ki kezedet a magasból, ragadj ki és ments meg nagy vizektől, az idegenek kezéböl;
8 vilkas mun talar lögn och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
kiknek szája hamisat beszélt és jobbjuk hazugság jobbja,
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till din ära, till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
Isten, új éneket hadd énekelek neked, tíz huru lanton hadd zengek nehed.
10 dig som giver seger åt konungarna, dig som frälste din tjänare David från det onda svärdet.
Ki segedelmet adott királyoknak, ki kiragadta szolgáját, Dávidot gonosz kardtól:
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand, vilkas mun talar lögn, och vilkas högra hand är en falskhetens hand.
ragadj ki és ments meg engem az idegenek kezéből, kiknek szája hamisat beszélt, és jobbjuk hazugság jobbja;
12 När våra söner stå i sin ungdom såsom högväxta plantor, våra döttrar lika hörnstoder, huggna såsom för palatser;
A midőn fiaink akár csemeték, nagyra nevelve ifjúkorukban, leányaink akár sarokpillérek, kivágva templomnak mintájára;
13 när våra visthus äro fulla och skänka förråd på förråd; när våra får öka sig tusenfalt, ja, tiotusenfalt på våra utmarker;
csürjeink telvék, nyújtva eleséget eleségre, juhaink ezrivel szaporodnak, tizezrivel térségeinken;
14 när våra oxar gå rikt lastade; när ingen rämna har brutits i muren och ingen nödgas draga ut såsom fånge, när intet klagorop höres på våra gator --
ökreink megterhelve – sem rés, sem kivonulás, sem sikoltás piaczainkon:
15 saligt är det folk som det så går; ja, saligt är det folk vars Gud HERREN är.
boldog a nép, melynek így vagyon dolga, boldog a nép, melynek az Örökkévaló az ő Istene!
