Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

I LIKWIRKI nil laud on Ieowa, Ki nil ai i kin nidinideki on Ieowa.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I kin kajanjale on i ai apwal akan, o i padaki on i katoutou pa i kan.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

Nen i lao luetala, kom ap pan kotin apapwali. Irail rir wiai on ia injar eu liman al, me i kin weid ia.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

I kilan ni pali maun i, ari jota, me men jauaja ia; i jota kak pitila, pwe jota me kill idok ia.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

Main Ieowa, i likwir won komui, o potoan: Komui me ai paip, o pwaij ai nan jap en me maur akan.

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Kom kotin mani ai weriwer, pwe nai meid luet; dore ia la jan me kin pakipaki ia, pwe nai jota itar on ir.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Kalua jan nen i nan imaten, pwe i en kapina mar omui. Me pun kan pan pokon don ia, ma kom pan kotin jauaja ia.