Psaltaren 142

1 En sång av David; en bön, när han var i grottan.

A contemplation by David, when he was in the cave. A Prayer. I cry with my voice to the LORD. With my voice, I ask the LORD for mercy.

2 Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.

I pour out my complaint before him. I tell him my troubles.

3 Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.

When my spirit was overwhelmed within me, you knew my route. On the path in which I walk, they have hidden a snare for me.

4 När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.

Look on my right, and see; for there is no one who is concerned for me. Refuge has fled from me. No one cares for my soul.

5 Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.

I cried to you, LORD. I said, “You are my refuge, my portion in the land of the living.”

6 Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»

Listen to my cry, for I am in desperate need. Deliver me from my persecutors, for they are too strong for me.

7 Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga. För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.

Bring my soul out of prison, that I may give thanks to your name. The righteous will surround me, for you will be good to me.